Hej. Hoppas du mår fint. Det gör jag, vill du veta varför? Jo såhär: i morse när jag vaknade njöt jag av känslan av att sätta ner fötterna på golvet nedanför min säng, en känsla av befrielse infann sig. Jag ska berätta varför: Jo, jag är HELT värdelös ska ni veta. Jag är fantastisk på mycket men när det kommer till att hålla ordning på saker så är jag katastrofal. Ordning är mao inte min starka sida om vi ska sammanfatta det på en låg nivå. Vad det har med saken att göra med min upplevelse i morse återkommer jag till.Min mamma sa en sak till mig när jag var yngre, eller så hade hon en sån skylt på sitt skrivbord när hon jobbade på kontor, det var något i stil med att ""Somliga påstår att den som har oordning på sitt skrivbord har det likadant i sitt huvud. I så fall undrar jag hur det ser ut i huvudet på den som har tomt på skrivbordet..." Detta har alltid passat mig väldigt väl eftersom jag alltid haft ett kaos runt omkring mig, på mitt skrivbord, i min garderob, i min sminklåda, bla bla bla, listan kan göras lång så inihelvete. Men jag har alltid lutat mig mot att eftersom det är kaotiskt på mitt skrivbord så är mitt huvud inte tomt utan det är fullt av massa häftiga saker. Och jag har normalt alltid vetat i mitt skrivbordskaos vart allt finns, dvs om ingen varit där och flyttat på saker. Jag förstår att det är jobbigt att leva med en sån här person, och jag börjar förstå att det har dragit mot en nivå som börjar bli ohälsosam. Det värsta som kan hända är när Marcus kliver in och städar undan mitt kaos. Då hittar jag ta mig fan ingenting. Jag kan leta i en evighet efter ett plagg som jag vet har legat i tex trappen upp till sovrummet, jag letar på alla rimliga platser som: Resväskan från fjällen året innan som legat ouppackad i månader. Eller i barnens garderober, för tänk om plagget hamnat där av misstag? Jag har absolut öppnat kylskåpsdörren i jakt på mitt saknade plagg, ofta blir jag då distraherad av något gott jag kan äta och glömmer för en stund bort vad jag letade efter och behöver då gå tillbaka från ursprungsplatsen där det slog mig att jag letar efter detta plagg för att se något specifikt som födde just den tanken hos mig tidigare. Ibland har jag tagit en vända ut till bilen för att se om jag kan ha glömt plagget där. Sista platsen jag letar på är ofta i min garderob då jag VET att jag inte lagt plagget i sin låda där det faktiskt bör ligga. När mitt falling down är ett faktum ringer jag min man och med irritation i rösten ifrågasätter varför han i hela världen gör detta mot mig. Han frågar mig då i lugn ton om jag har "tittat i garderoben". Går då med bestämda steg till mig garderob, sliter upp dörren väldigt dramatiskt och bland det första jag hittar är ofta plagget jag letat efter. Det hela slutar ofta med en walk of shame tillbaka till telefonen när jag nonchalant säger "mmm, den låg där" och försöker byta samtalsämne jättefort för att få min man att tänka på något annat och glömma bort vilken idiot han gift sig med. Förr förra veckan började jag städa min badrumslåda. Jag väljer ordvalet "min" av den anledningen att det bara är jag som har saker liggandes i den. Här finns det exakt noll ordning. Men jag vet tex att min gummiflärp till min hallux valgus som jag aldrig använder ligger i min badrumslåda eftersom mitt huvud är fullt med saker baserat på hur min badrumslåda ser ut. Min man ifrågasatte lite snällt i veckan om jag inte skulle ta och plocka upp alla mina saker från badrumsgolvet som nu legat där i en veckas tid. Fick feeling några timmar senare för att städa undan just detta och till min förvåning möts jag av en skymf på en ytterst hög nivå, då min man plockat tillbaka allt i min badrumslåda igen. Om jag skällde på Marcus? Japp det gjorde jag. Det tog ytterligare 3 dagar innan jag slog slag i saken och städade och slängde massa shit som jag aldrig använder i min låda. Gummiflärpen ligger såklart kvar, för man vet ju aldrig...Såhär har mitt liv alltid sett ut. Hela min uppväxt har min mamma gnällt och tjatat på mig att jag ska plocka upp mina kläder från mitt golv. Extra allvarlig har hon varit då jag lånade kläder av henne och hon hittade dem sen hopskrynklade under min säng. Jag förstår men hon kommer aldrig att förstå att jag aldrig kommer att förstå att det underlättar att hänga upp allt från början. Det vill sig bara inte. Så enkelt är det!Igår sa min man till mig att "det som pågår i vårt sovrum har gått till överstyr" han refererade till det berg med kläder jag var tvungen att bestiga varje gång jag skulle i och ur min sida på sängen. Jag har påbörjat att ta hand om dem ett par gånger. Jag har då lagt upp allt på sängen, känt mig taggad att ta tag i det, men sen är vi där igen: något sker som gör att min uppmärksamhet försvinner och mitt uppdrag är som bortblåst. Och sen när jag ska gå och lägga mig på kvällen så har jag dragit ner allt på golvet igen och vi är tillbaka på ruta noll. I fredags hade vi gäster, då la jag en morgonrock över hela klädhögen så den på så sätt "försvann". Min man fortsatte sen med att säga "om du inte tar hand om det så MÅSTE jag göra det" På något sätt hör jag hur skevt det är att han använder detta som ett hot mot mig, men jag vet ju vilken problematik det innebär för mig - jag kommer ju behöva leta i kylen efter alla mina stickade tröjor i evigheter framåt. Tog mig hårt som fan i kragen, gick med bestämda steg upp till vårt sovrum, och ganska exakt 7 minuter senare så var alla kläder upplockade och ihopvikta i garderoben. Jag vet också hur skevt det är att lägga in ALLT i garderoben med tanke på att dom legat på golvet i veckor och att jag bokstavligen gått på dem med mina fötter istället för att hänga upp dem i första början. Men nu blev det så. Så ni förstår nu kanske min känsla när jag i morse ej behövde bestiga det berg av kläder som låg nedanför min säng? Golvet kändes liksom rent, som att mitt huvud var lika tomt som golvet i sovrummet. Men det var en känsla av njutning. Jag VET att det inte kommer dröja länge tills det ser likadant ut igen, men fram tills dess så ska jag njuta av tomheten i mitt huvud. Ha en fin dag hörni. Kram
