...det tog lite mer än 14 år innan vår äldsta son lämnade oss och åkte iväg på egen hand. Jag är knäckt! Han har tillsammans med 25 andra ungdomar rest till Åre. Nu reser han iof tillsammans med Svenska kyrkan och det är ett konfirmationsläger, så jag vet att vi kan känna oss trygga, men det är ändå en plåga. Vi hänger ALLTID tillsammans, och detta är första gången han över huvud taget sover borta från oss (bortsett från tillfällen då han sovit hos mormor eller farfar). Nu tror jag, eller vänta, en rättelse, jag VET att han lever livet för jag fick ungefär 15 sekunder med honom idag över FaceTime då han ringde till lillebror Douglas. Innan han åkte iväg var jag rädd för hur han skulle ha det, rädd för att han skulle längta hem och känna att det var jobbigt att vara borta från oss. Efter dagens 15 sekunder så inser jag att så är inte fallet. Det är JAG som är rädd för att han inte ska känna såhär, OCH jag är rädd för att han ska komma hem och ha blivit "större". Inte för att jag på något sätt vill hindra honom från att växa som person, utan jag tror det är en rädsla att han inte kommer känna att han behöver mig på samma sätt som han gjort tidigare. Jag hör själv hur sjukt det låter, men han är min första, det var han som gjorde mig till mamma, det var han som gjorde mig till i princip allt jag lever för och är idag, och på något självcentrerat sätt så är jag nervös över att han blir äldre. Innan Oscar hade jag ju inte den konstanta oron som jag bär på idag, oron över att det alltid kan hända något farligt. Jag menar innan barn var ett bord ett bord och en vattenpöl en vattenpöl. Men med barnen blev bordet en potentiell livsfara där bordskanter lätt kunde slå hål på ett litet barns tinningar eller där en liten kille på ca 1 år, som precis lärt sig att gå, absolut kan drunkna i en vattenpöl. Är i princip livrädd över att han ska växa upp och om ett par år flytta ifrån oss och klara sig helt själv och lämna oss med ett helt nytt liv som innebär att vi inte behöver ta hand om honom på samma sätt längre. Nu VILL jag ju såklart att han ska växa upp, det omvända skulle ju innebära en katastrof, men känslan av att han ska vara min lilla förstfödda hela livet är ändå så tryggt på något sätt ni vet. Bild från i söndagsmorse, kl 06.50, precis innan Oscar skulle fara iväg till Åre med 25 potentiella hulliganer som lär honom allt han inte behöver veta. Tvingade till mig en kram, tvingade Marcus att ta en bild, och kände att halsen liksom snurpte ihop lite av tanken på att han ska vara borta i 5 dagar. Jag går förbi hans tomma sovrum varje dag nu sen igår och längtar tills han kommer hem. Och jag tror han trots allt kommer sakna oss lite grann han också. Kram
