På en liten ö i skärgården har mina föräldrar ett hus. Ön jag pratar om är inte Gotland utan nu har vi bara för en liten stund färdats till Stockholms skärgård. När jag var liten och sommaren gled till augusti med stilla molnfria kvällar, så brukade min mamma bädda med kuddar och täcken på altanen åt oss. Sen la vi oss där, i det kompakta mörkret och stirrade upp i rymden och jagade stjärntecken. Fasen så fint det var. Jag har i min tur fört vidare intresset för himlavalvet....h-e-r-r-e-g-u-d som jag överdriver! "Intresse"? himlavalvet dessutom? vem använder ens det ordet? folk som är födde 1915 och fortfarande lever?? Jag börjar om: Jag tycker det är kul med nätter när himlen täcks av stjärnor. Jag kan 3 stjärntecken: Stora Karlavagnen, lilla Karlavagnen (som jag aldrig hittar) och typ Orions bälte (som jag kanske blandar ihop med något annat tecken, men jag vet inte pga har inte ett brinnande "intresse" för "himlavalvet") Vad jag ska komma till är att i går så var det en tropiskt varm natt. Helt vindstilla och tyst. I och med att vi bor en bit utanför Visby, på en åker typ, och utan grannar som jobbar med massa belysning, mörkt mao. Och någonstans djupt inom mig så vaknar den där fantastiska känslan av barndom till liv, ni vet, en känsla av glädje, trygghet och lite sentimentalitet, hur det var när jag var liten, hur mamma och jag låg där i mörkret och stirrade rakt upp i rymden. Så vi la oss där, stirrade upp på himlavalvet och räknade stjärnfall och satelliter. Upptäckte funktionen på Iphone att du kan ställa in slutartiden till 10 sekunder och fotade loss upp i rymden. Så coolt, kolla: Det enda molnet på himlen var att det inte var jag och någon av mina avkommor som låg här. Dom har ju lite andra intressen än vad jag hade när jag var i deras ålder. Rimligt med tanke på att vid det årtalet och vid den ålder och då jag var på landet så hade telefonen sladd, satt fast i väggen och du svarade med ditt telefonnummer. Förstår att den rymden dom befinner sig i, där dom kan spela roblox mitt i mörkaste augustinatten men en vän på andra sidan jorden, så kanske ett stjärnfall inte är lika lockande? MEN, dagen efter kom bägge barnen fram till mig efter jag visat dem bilderna från natten och sa "nästa stjärnklara natt vill vi också se stjärnfall och satelliter". Natten efter var stjärnklar. Och där stod vi, med böjda nackar och stirrade upp i rymden tillsammans och räknade stjärnfall och satelliter. Och där kom den igen, känslan av trygghet, glädje och sentimentalitet. En dag om många år framåt hoppas jag att mina barn överraskas av känslan när dom upplever repriser av sin egen barndom som jag gett dem. Vi hörs, och glöm inte: The truth is out there.
