Måndag och veckan startar med vab, borde anat det när den yngsta kom in i vår säng inatt, la sig bredvid mig otroligt osmidigt och snorade och snarkade sen rakt in i min hjärna vilket naturligtvis resulterade i att jag själv vaknade upp som en levande död i morse. Jag ska egentligen inte klaga, för att vabba en snart 10-åring är en ljuvlig promenad i parken jämförelsevis med att vabba ett barn från sex år och nedåt, dvs om statusen är densamma som den är hos Douglas nu, dvs förkyld och inte däckad. Däckade små barn är ALLTID lätta att vabba om det inte hade varit för den totala ångesten av katastroftänk och vakandet vid sängkanten för att lyssna efter andetag (hänvisar 100% till mitt egna beteende). Tripp down memoylane. Nu för tiden är det sällan ett barn som hela tiden klättrar på mig och tvingar mig att titta på när barnet leker en ofattbar fantasilek med leksaker, eller tvingar mig att titta på när han spelar, eller som behöver hjälp med den banala saken att gå på toaletten (tänk så fort en förälder glömmer va) eller bara vill ligga febervarm bredvid en i soffan samtidigt som barnet kräver att du omärkbart ska transportera dig till frysen för att hämta glass utan att lämna din position. Det är lätt att vabba en förkyld snart 10-åring, men jag kan ändå sakna den tiden då han behövde mig så mycket mer än vad han behöver nu, nästan så att jag önskar att han hade 40-graders feber eller ramlade och slog sig så jag kunde få steppa in och bli hans hjältemamma för en stund, men nu är det ju inte riktigt så det ser ut. Får helt enkelt baka en kladdkaka och servera den som lunch.
