Skolstart är alltid en känslosam historia. Speciellt de gånger som barnen börjar ny skola. Iom att vi har kört två stycken längre perioder i Thailand, bott i Spanien i 2 år, kommit tillbaka från Spanien och valt att sätta barnen i skolor som bara går till 3e klass så blir det liksom många nya skolstarter. Skolavsluten är också jobbiga believe men, MEN skolstarter är värre...iaf när det är i en ny skola. Oscar har ju gått i den här skolan nu i 3 år. Han är ju också något av ett socialt geni. Han går in i ett rum och när han går ut så är han kompis med alla, typ. När vi var i Thailand andra gången, då han var 7 år, blev han bästis med 2 olika personer på två olika öar och olika hotell. Den ena kom från England och den andra kom från Frankrike. Oscar pratade bara svenska vid den tidpunkten. Och lite så har det liksom fortsatt. Dogge är lite mer "my space". Han känner mer av situationen, väger känslan och agerar efter det...när det gått lite ytterligare tid. Han springer inte in i en grupp med okända människor och deklarerar att "här är jag, festen kan börja". Så när vi skulle lämna Dogge på hans nya skola, där förvisso Oscar också går på, så var det mycket känslor. Dogge har ett sett att le när han är nervös och möjligen på gränsen till gråt. Munnen är stängd, han drar ut leende så rakt det går, biter ihop lite liksom och gör tummen upp. Han visar att allt är toppen men vi vet att det är precis tvärtom. Detta gjorde han på skolgården i torsdags när vi kom dit, log sitt stela raka leende och gjorde tummen upp. Nu måste jag flika in och berömma den skolan barnen går på: Det finns inte så stora möjligheter för nya elever att komma in, det är lite av syskonförtur som gäller, Dogge kom knappt in, men vi hade tur då något barn hoppade av eller flyttade på sig, så Dogge kom in. Med det sagt så är det inte en överdriven stor skara barn som börjar på skolan varje år, men för mig som knappt lärt mig barnens personnummer, så är det mäkta imponerande att alla lärare på Douglas nya skola, inte bara kom fram och hälsade honom välkommen, utan också hälsade på honom med hans förnamn OCH efternamn. Imponerande! På skolans fotbollsplan skulle alla barn samlas vid sin klass skylt. Dogges, 4F. Vi gick dit, ställde oss i gruppen av främmande barn och tittade på Dogge. Aldrig tidigare har en ryggsäck sett så stor ut på en fjärdeklassare. Lite slokat huvud så kepsskärmen döljer hans ansikte när vi tittar på honom uppifrån. Lyfter på skärmen, ser det raka leendet och tummen upp, och ögon som är lite för blanka. Skolstart. Letade upp storebror som nu går i 8an och är näst äldst i skolan, smög fram för att inte förnedra honom med min blotta närvaro, viskade till honom att OM han har möjlighet så kanske han skulle kunna gå bort till Dogge och ge honom lite av sin "mojo". En storebror i tonåren är sällan medgörlig inför en mammas ideér om att göra något positivt för sin lillebror. Men denna gång styrde han mot skylten 4F i ett andetag, gick fram, gjorde high five med Dogges nya lärare och stod där och snackade med sin lillebror framför hela klassen en stund. När jag gick därifrån såg ryggsäcken inte lika stor ut längre och under kepsskärmen var ögonen inte lika blanka. Och när vi mötte honom på eftermiddagen när största skoldagen var slut så var leendet i hans ansikte inte stelt och rakt utan såg ut som en liggande halvmåne. Lycklig liksom. [caption id="attachment_3199" align="aligncenter" width="576"] skolstart spanien[/caption] [caption id="attachment_3200" align="aligncenter" width="150"] skolstart hösttermin 2023[/caption]
