Jag kan inte vänja mig vid läsglasögon. Jag vet inte om det beror på att jag har svårt att förhålla mig till att jag faktiskt typ inte ser något längre. Eller om det handlar om att jag tycker att jag inte passar i det. Jag tror jag äger en sådär 150 par, eller det känns som det i alla fall i jakten på dom rätta glasögonen, hur det än landar så hittar jag ta mig fan aldrig något par trots att det rent statistiskt borde ligga ett par läsglasögon per kvadratmeter i vårt hus. Jag minns första gången jag provade ett par läsglasögon, och ångrar det bittert. Efter den dagen så var det som att min hjärna förstod att jag hade dålig syn och straffade mig med att typ inte kunna se något alls efter den dagen. Som att jag under alla åldrande år lurat mig själv att jag såg hur bra som helst på nära håll och när jag själv upptäckte att så inte var fallet så var det som att en helt ny värld öppnades och en annan dörr stängdes. Den nya världen som öppnades var utbudet av läsglasögon och dörren som stängdes var att kunna sitta med telefonen i hand eller datorn i knät och faktiskt se vad jag läste. Jag har fortfarande inte accepterat att jag behöver läsglasögon, det är som att jag instinktivt åldras 10 år varje gång jag sträcker mig efter mina glasögon...ofta utan att hitta dem och då säga "nej ta mig fan jag ser inte ett skit". Värst av allt är att det blir sämre h e l a t i d e n. Lyssnade på ljudboken "The Secret", ni vet boken som handlar om affirmation och "law of atraction" alltså att om vi affirmerar något tillräckligt mycket som kan vi få saker att ske och ändras. Jag tror verkligen på detta, affirmerar du skiten ur lycka så blir du ta mig fan lycklig till slut. Men den delen, där en kvinna berättar, att hon affirmerat bort sitt synfel....jag vete fan alltså, just den biten får nästan allt innehåll i boken att framstå som rent Bull rent ut sagt. Värst är på morgonen, när ögonen knappt vaknat och dom är lite sådär grötiga och ögonlocken liksom hänger ner som en otrevlig gardin över ögonfransarna. Då ser jag inte ett shit. Jag blundar, affirmerar, slår upp mina blå och ser fortfarande ytterst begränsat. Blir förbannad och skickar ofta iväg något sms till någon lika synskadad vän i min bekantskap och upptäcker senare att ingen någonsin kan förstå vad jag önskar få fram för information då jag chansat och gått på rutin kring vart bokstäverna sitter på telefonen men inser att även mitt rutinminne börjar ruttna. Vet ni tex att "adhd medicin" kan bli "Adhd med vin" om du inte ser vad du skriver, kan bli en helt ny innebörd när informationen går iväg till vår 14-åriga son!Nu för tiden blir jag provocerad när mina barn springer fram till mig och skriker att jag ska "kolla in den här tiktoken" och håller telefonen 20 centimeter från mitt ansikte i tron att jag faktiskt ser vad som sker på skärmen. Ibland säger jag "nämen ojdå" på fel ställe och då avslöjas jag på direkten. När jag istället tar över telefonen, drar ansiktet in mot halsen som en sköldpadda och vrider huvudet lite snett uppåt för att få fokus så får jag höra att jag är blind. Vet inte vad som är bäst, att se ut som en sköldpadda eller typ vara blind på för nära avstånd? You tell me. Glasögon från Glas hittas här. Ska laga lunch nu, om jag hittar till köket?//Hej.
