Goodbye is the hardest word osv. Vissa människor som kommer in i ens liv gör det med buller och brak och försvinner iväg lika fort och en står kvar och undrar vad som hände och glömmer bort det lika snabbt. Andra personer liksom smyger sig på lite sådär långsamt långsamt tills en inser att, hej, den här personen vill jag inte vara utan. Just nu är det känslan för många av Douglas fritidspedagoger och lärare på hans skola, en förskola och skola där även Oscar har gått i 7 tidigare. Och nu är det över. Slut. Förbi. Aldrig mer. Goodbye. Jag har inte kunnat tänka på den här dagen just för att jag vetat i förväg att jag kommer bli känslomässigt knäckt. Det är så många personer som försvinner nu. Personer som gått vid våra barns sida, som hjälpt oss och lärt dem och format dem till personer dom är i dag. Jag menar inte att jag lagt ansvaret på att uppfostra våra barn på barnens fritidspedagoger eller lärare. Men faktum är att även om vi inte lagt ansvaret på dem så har dessa personer absolut varit med och skapat den grund som våra barn står på idag. Och nu försvinner dom. Goodbye liksom. Douglas lärare, Maria, har ju ni som lyssnat på Mitt i Livet podden, samt ni som varit inne här frekvent, säkert förstått, har en stor roll i våra liv. Hon är en sån lärare som ser alla barn. Idag på avslutningen höll hon ett tal för alla barn och alla föräldrar, där hon sa att "barn är som blommor, vissa behöver sol och vatten varje dag, andra kanske bara någon gång i veckan, en tredje kan vara som en kaktus och behöver knappt någonting, och en annan behöver massor med gödsel och omtanke för att kunna blomma". Dom senaste 2 åren har Maria funnits vid vår sida. Hon har påmint oss om gympakläder och matsäckar, hon har peppat Douglas i sitt lärande samtidigt som hon peppat oss att kämpa på för att peppa Douglas för att han ska gilla plugget. Hon har dragit sig efter honom när han dragit sig undan då det blir för stojigt. Hon har alltid funnits där för honom. Tills idag. Dagens farväl var otroligt jobbigt. Jag har bitit ihop för att hålla tårarna borta hela morgonen och förmiddagen. Värst av allt var efter att avslutningen på ängen var avklarad, även om det är precis omöjligt att hålla tårarna borta när en hör ca 100 barn sjunga Den blomstertid. I klassrummet så läste alla barnen upp en varsin dikt dom skrivit. Alla dikter hade samma tema, det var en farväl dikt till skolan, och alla dikter avslutades med "Hej då Borgvalla". Vid dikt 1 var jag körd. Sen fortsatte det så i ungefär 24 dikter. Maria gav alla barn en varsin snäcka och drog en parallell med att dom var som eremitkräftor, jag kan ha minns fel, men något i den stilen tror jag det var. Här hade också hjärnan full fokus att hindra mig själv från att skrika rakt ut att vi inte kunde skiljas, så hon kan ha sagt något annat. Men däremot så minns jag att hon sa att "när ni ser denna snäcka så kan ni tänka på Borgvalla, och tänka att ni duger precis som ni är, det är viktigt". Till slut var det dags att gå. Jag samlade mig, omgång 55 för denna förmiddag, men till skillnad från tidigare mentala samlingar då jag istället för att bara känna i nuet och valde att tänka på ytterst distraherande saker för att inte bryta ihop, så släppte jag bara allt och gick fram till Douglas lärare Maria och sa helt enkelt att "jag älskar dig" och sen grät jag. Jag sa också, vi kommer och hälsar på, det går liksom inte vara goodbye för det klarar jag inte. Gick därifrån, kände mig otroligt tung i hjärtat men otroligt lätt i själen och lycklig över vilken tur vi har haft som fått ha dessa fantastiska pedagoger, fritidsledare och lärare hos våra barn. Vi gick hem. La oss på terrassen i solen och pratade om dagen. Där somnade Dogge en stund, inte konstigt egentligen, han borde precis som jag känna sig känslomässigt dränerad, trots allt är detta ett av hans största avslut i livet. Och nu har han liksom inte sin lärares support i vårt föräldraskap längre. Tänker att det kommer nog gå perfekt ändå, men jag kommer sakna dessa hjältar, och hoppas att det inte är goodbye. När jag tänker efter skulle jag nog kunna skaffa mig ett till barn bara för att få vara kvar där i 9 år till. Dum idé kanske, men tanken har verkligen slagit mig.
