Jag lever, det är knappt men jag lever. Fick till slut tag på en biljett ner till Marbella och Veronicas 40-årsfirande. Och herregud som det har firats. Jag är inte ofta utan barnen och när barnen är med så går det lugnt och trevligt till, precis som det ska göra när ens barn är med. Vad jag försöker komma till lite snabbt är att jag har inga barn med mig på den här resan vilket har gjort att från att vi klev på planet så har det varit en fest! Först förfesten på planet som startade ca 16.00. Jag och Anna som jag reste ner tillsammans med och som tillsammans med 2 andra vänner (som tagit ett tidigare plan) reste ner till Veronica som en överraskning. Så, festen började där på eftermiddagen. Från flygplatsen tog vi oss direkt till Veronicas första 40-årsfest via en lägenhet där våra vänner väntade på oss så vi kunde anlända tillsammans. Någon sa t efterhand att jag och Anna som nu festat sen kl 16, och försökte sminka oss i taxin i bäckmörker, var som två 14-åringar, och så kan det ju va. Kom till festen kl 21. Missade totalt att det fanns ett bord uppdukat fullt med mat, vad jag däremot inte missade var baren i vardagsrummet. Bra! Firade bästa Veronican med sång och lite dans och snack in på natten. Veronica❤️ Kom hem kl 02.00, sov till 08.00 ungefär. Att dricka på ett plan är alltid dumt med tanke på hur uttorkad en blir där uppe ovanför molnen. Kämpade mig upp och åkte sen iväg på Veronicas födelesedags-vin-lunch kl 14.00 på stranden bara tjejerna, för att sen ta oss hem till kl 17.30 för att rodda upp Veronicas 40-årsmingel kl 19 innan middagen kl 21.00. Vår servitör tror jag faktiskt hade bestämt sig för att så fort mitt glas sinade bara lite lite lite grann så var hans livs viktigaste uppdrag att fylla på det snabbt igen. Galenskap var det, jag drack och drack och glaset tog aldrig slut, som magi typ. Kom hem kl 02.30 full av magi och vaknade igen kl 08.00 utan att riktigt kunna somna om. Jag ligger liksom back på sömnkontot och jättemycket plus på vinkontot och allt jag egentligen vill idag är att vara hemma hos mannen och barnen. Men iom att dom är i Sverige och jag sitter här i Marbella så är det per automatik omöjligt. Eller det är absolut möjligt, kikade efter flygbiljetter hem idag men ungefär lika omöjligt det var att få biljetter hit, lika svårt är det att resa härifrån. Har iof inte alls haft en dålig dag. Bor hemma hos våra vänner här i Marbella, en familj som känns nästan precis lika trygg och kärleksfull som min egen. Så i morse när jag tog mig upp ur sängen….eller ”i morse” var en absolut överdrift, strax innan lunch när jag tog mig upp ur sängen så tog jag raka spåret mot mina vänners sovrum då jag fått en inbjudan tillsammans med denna bild: Bästa möjliga grej när en saknar sin familj är att hoppa ner i en annans familjs säng tillsammans med familjens hundar, en skål med chips och se på sista avsnittet av en Netflixserie på 4 säsonger och därefter bli serverad frukost på sängen av mannen i familjen. Vilken jäkla lyx va. Saknar fortfarande min familj men i bristen på dem så är den här familjen helt perfekt. Jag slås av det varje gång jag kommer tillbaka hit och träffar alla vänner. Känslan av att jag har glömt handväskan, något saknas när Marcus och barnen inte är med. Det är ju liksom inte ”semester” när jag åker hit utan mer något jag ”måste” för att jag saknar alla mina vänner som bor kvar här sen vi flyttade härifrån. Vill bara vara övertydligt med att ”måste” i det här fallet inte är något negativt:) Många såna tankar i huvudet idag, känslan att ha tappat handväskan, underskott på sömn kombinerat med en tvådagarsfest gör inte tankarna lättare. Sitter med kompisarnas hund Dixie på trappan, dricker en kopp kaffe, tittar på när papegojorna flyger förbi och pratar med Dixie som om hon vore en människa och passar på att njuta av solen och livet när jag ändå är på plats. Måste gå. Har två hundar att promenera med vid havet. Det blir fint.
