Godmorgon kära ni. GUD vilken underbar dag det var igår. Speciellt den där delen av dagen då jag fick min yngsta son att gråta då jag pressade honom lite för hårt. Så stolt en blir som mamma vid de tillfällena va, fram med medaljen bara, jag står här hundra procent redo att kliva upp på pallen och ta emot den. Jag har ju nämnt tidigare att det var för lite mer än 2 år sedan som vi gick från att vara en "strandfamilj" utan ens en minsta lilla tanke på att "ta familjen till fjällen" på lov och semestrar. Att ens betala för att frysa och bråka med små barn i fjällmiljö är något jag tidigare aldrig kunnat förstå. Men sen satt vi där, en kväll i november, när våra vänner frågade om vi inte skulle följa med till Åre en vecka och vi fick ett infall av att fjällen kanske inte skulle vara så dumt ändå och bokade på samma kväll. Efter det har liksom en ny värld öppnat sig för oss, fan va fint det är att vara en familj i fjällmiljö. Allt det där hemska, som tex skiduthyrningen som jag skrev om igår är bortglömt precis som med en förlossning. Våra vänners barn hade bestämt sig för att dom ville lära sig att åka snowboard, och det är ju kul såklart, Miche och Lina är ju liksom snowboarders, lite extra coola sådär ni vet, och vi kände på direkten att "Ja, kul, det här kan passa våra barn" - här någonstans svävar jag iväg i tanken och ser hur våra barn börjar säsonga i Åre om vinterhalvåret och Grekland på somrarna, hur dom lever livet och gör allt det där jag drömde om när jag var 18-20 men började jobba på Pizza Hut istället. Vi frågade barnen och fick ett högt rungande ja från Oscar och ett mindre rungat från Douglas - vilket alltid skapar en liten oro hos oss när vi ska boka in honom på något som känns lite tveksamt då det rent historiskt går åt det ena hållet, dvs det hållet där inget fullföljs. I söndags hämtade vi ut alla barnens brädor, när jag säger "alla" så menar jag såklart alla barn minus Dogges bräda, så satte barnen igång i barnbacken för att förbereda sig inför skidskolan som startade igår. Och när vi igår kom till backen så skulle ingen av barnen, och när jag säger "ingen" så menar jag alla barn utom Dogge igen, åka vanliga skidor utan "brädan skulle nötas" helt enkelt. Jag såg på Dogge att detta skapade lite funderingar hos honom, att dom andra liksom skulle hamna före honom helt enkelt. Så när klockan började närma sig 14.30 då skidskolan skulle starta så hade jag och Marcus redan kämpat aktivt med Dogge under hela dagen att han "i alla fall skulle vara med på första lektionen" innan han hoppade av. Jag drog som vanligt det ekonomiska kortet och informerade om att både multihyran av skidutrustning och skidskolan minsann kostar pengar! Jag kan tom ha använda dinosaurieutrycket "som att kasta pengar i sjön". När skidskoleläraren kom så tvingade jag med Dogge fram till henne - Dogge möttes av en superhärlig skidinstruktör som pratade pedagogiskt och lugnt och förklarade att han inte alls skulle bryta sina fötter som han oroade sig över. Jag sa "va med nu Dogge" och tittade in i hans skidglasögon och såg att små tårar hade letat sig fram i hans ögon. Och det är här va, här som en vill ställa sig rakt upp och ner i backen och bara gapa ut att "HÄR, här har ni henne! V Ä R L D E N S sämsta mamma!!" gärna hyra in ett gäng drönare med neonblinkade pilar pekandes ner på mig! Det känns så jäkla hemskt när en får sitt barn att gråta tyst och stilla, ett hysteriskt jäkla gråt kan jag alltid ta med gott samvete för då är det mer barnet som beter sig illa än jag själv, men det stilla tysta gråtet är liksom bara 100% äkta. Jag tog ett djupt andetag och frågade Dogge om vi skulle gå till hotellet och spela biljard istället, fick en tyst nickning som svar, och sen fick tog jag hans hand i min och vi gick mot hotellet. I övrigt så var dagen fantastisk. Ljuvligt väder. Fantastisk grillad kor, med dagen till ära, bröd till, och underbar skidåkning. Idag tänker jag inte gå till skiduthyrningen och lämna tillbaka Dogges bräda, den prövningen pallar jag nog inte. Den får hänga med tills det är dags att lämna tillbaka allt annat.
