För 78 dagar sedan skrev jag ett inlägg om att jag trodde mitt hjärta hade slutat slå. Det gjorde ju inte det iom att jag faktiskt fortsatte leva. Men däremot så insåg jag att mitt tempo var alldeles för högt, så pass högt så att min hjärna lurade mig själv att "nu dör du". Jag dog ju inte som ni förstår. Jag skriver, ty jag finns. I slutet av augusti blev jag äntligen klar med min utredning och fick diagnosen "medelsvår ADHD". Min största problematik är att jag har svårt att hålla min fokus och att koncentrera mig på en sak är för mig snudd på omöjligt. Men jag har lärt mig saker här förstår ni. Dels i alla samtal med min psykolog, men också stunden då jag var iväg i 2 veckor med min mamma i Sydafrika. Dessa två veckor var i princip wifi och jobbfritt bortsett från korta stunder i "biblioteket" där wifi fanns under några timmar varje dag, och där wifin fungerade lite som den själv behagade och beroende på hur många människor som var uppkopplade samtidigt. Jag har förstod iom diagnosen och bristen på distraktion i Sydafrika, att när min hjärna lurade mig i slutet av juli nu i somras och fick mig att tro att jag kunde sitta upprätt och föra en dialog med min man som jag informerade om gällande mitt dåvarande aktuella hjärtstopp har egentligen inget att göra med att mitt personliga tempo har varit för högt, det har handlat om att tempot i min hjärna har löpt amok. Att jobba, rodda med familj och vänner, planera för händelser och hålla i ordning på mina saker och min personliga hygien är något min hjärna tänker på exakt hela tiden, precis som alla andras hjärnor antar jag. Men skillnaden är att min hjärna ser ungefär ut såhär (nu skriver jag ner en fejkad tidslinje för att ni ska kunna förstå hur jag menar) 09:00 Jessica du måste gå och borsta tänderna...09:00:02 Oh en kopp kaffe skulle vara gott...börjar koka kaffe. 09:00:05 Ah juste jag måste läsa mina mail..09:01:00 När slutar barnen idag egentligen? (börjar gå in på schoolsoft)... 09:02:00 Mailen var det ja (går in på datorn) 09:02:35 Ooooh mail med reklam från Kappahls medlemsklubb, 25% på Jeans, BILLIGT!!... 09:00:40 Surfar jeans... 09:30:00 Surfat jeans i en halvtimme och lagt 5 olika par i kundkorgen.. 09:30:01 Tänker:"Dom här jeansen skulle vara snygga att ha på en middag"! 09:30:05 "Middag, gu så kul" (bjuder spontant in folk på middag till i morgon) 09:32:00 Sitter i bilen på väg till Ica Maxi för att handla inför kvällens spontana middag och har fortfarande inte borstat tänderna och kaffebryggaren står på med bränt kaffe och har spontanköpt 5 par jeans som jag tänker "dom kan jag skicka tillbaka" men det kommer såklart aldrig ske. Så fungerar min hjärna. Så det är inte så konstigt såklart att hjärnan till slut signalerar till kroppen att den är döende? Det är inte min arbetsbelastning det varit fel på, det är hur jag sorterar informationen i min hjärna och att jag ständigt tar in ALLA intryck som registreras, och jag lovar...det registreras, ALLT registreras. Fokusen försvinner på en sekund när jag distraheras, att se ett fågel utanför fönstret kan få mig att glömma det jag skulle göra och en halvtimme senare har jag börjat måla om vardagsrummet - fullkomligt normalt. Det har varit en lång "resa" den här utredningen, och den slutar knappast bara för att diagnosen är satt, tvärtom, det har bara börjat. Med det sagt, välkomna tillbaka, jag har saknat den här platsen och er❤️ Kramar
