Herregud vad jag tror att vi alla nog skulle behöva bli bättre på detta som jag tänker att jag ska få ner i text här. Sista dagarnas nyhetshändelser har påverkat mig enormt. Att läsa i kvällstidningarna om en jämnårig kvinna, uppvuxen där jag är uppvuxen, en mamma till 4 barn, en fru, som i ett ögonblick förlorar sin man, sina barns far, sin bästa vän, har fått mitt hjärta att gå itu och min hjärna att gå i högvarv. Detta kom så otroligt nära. Minus några barn så hade det i praktiken kunnat vara jag, jag kunde liksom sätta in mig i hennes situation. Jag blev livrädd. Jag tror att jag tar väldigt mycket för givet. Jag tar för givet att barnen ska komma hem från skolan varje dag. Att jag ska bråka med Douglas om vad han ska äta för mat och att Oscar ska sluta glo på telefonen hela tiden. Jag tar för givet att Marcus tar hand om min tvätt och påminner mig om att betala mina räkningar, att han finns där och säger godmorgon varje ny dag jag vaknar. Jag tar för givet att vardagen kan vara tråkig och att helgen ska fyllas med vänner och glatt. Jag tar för givet att livet lunkar på och att alla som finns runt mig kommer finnas där i morgon också. I morse var jag inne på instagram och möttes av en fin bekant som jag vet förlorade sin man i cancer för inte så länge sedan. Jag möttes hennes ångest och längtan och förtvivlan över att hennes person inte finns med henne längre. Hon pratade om att hon saknar hur hans strumpor ligger slängda på golvet och att kunna ringa varandra och fråga om det finns mjölk hemma. Sånt som absolut är självklart. Själv släppte jag av mannen vid busshållplatsen i morse och sa lite stressat i farten att "vi ses sen". Fick sen lite ångesttryck över bröstet när jag tänkte att det absolut inte går att ta för givet att vi ses sen. Åkte raka vägen hem och drack en kaffe ur min mans precis använda kaffekopp för att på något sätt känna honom nära. Pratade med en bästa vän, Malin, som jag har podden Mitt i livet tillsammans med. Hon ringde och sa att hon tänkt på en sak, hon hade tänkt på vilket jäkla ynnest det är att vi får ha den här podden tillsammans, att vi får sitta och ha ett samtal om livet vi upplever och faktiskt ha det som ett jobb. Hon sa att hon var så jäkla tacksam och lycklig över det. Jag har inte tänkt så just nu. Just nu har jag tänkt att vi misslyckades med att leverera ett tisdagsavsnitt och att fredagens avsnitt är försenat och känt mig besviken över detta. Jag behöver känna mer tacksamhet. Inte för att jag inte älskar det jag har för det gör jag. Men jag tror att vi alla behöver tänka mer på det vi har som vi uppskattar och är lyckliga för, så det tar tid och plats istället för att släppa fram tankar om saker vi är missnöjda och besvikna på. Jag har inga nyårslöften, men 2023 ska nog bli mitt uppskattningens år! Vem bryr sig egentligen om soffan inte är den mest trendiga, tänk att du har en soffa vilken jäkla tur! Och vad gör det om kroppen förändras och pattarna börjar hänga lite, tänk att du får åldras fan va härligt! Dom där pikarna till folk du är avundsjuk på, den där irritationen du bär, tänk istället att vi får möjligheten att vakna upp på morgonen och göra den dagen till en jäkligt bra dag, så häftigt! Jag ska försöka fylla det här året med sånt jag är tacksam över, tex att min man hör av sig och frågar ifall vi har mjölk hemma och att barnens strumpor ligger slängda på golvet. Och vad gör det egentligen om vi misslyckas ibland på jobbet (dvs om du inte jobbar som pilot eller läkare). Jag har ett jobb. Jag har en familj. Jag har vänner. Och jag lever! Och det tänker jag göra mer tacksamt fram till dagen jag dör. Kram, speciellt till alla er som förlorat.
