Finns det någon plats där jag sover gott så är det i fjällen! Och varje gång jag är i fjällen så förstår jag inte varför vi inte bara flyttar hit? Då menar jag inte specifikt Lofsdalen där vi är nu, utan vilken jäkla plats som helst som definieras som fjäll. Lugnet här ger mig en helt motsatt känsla än vad en smäll med en stekpanna rakt i ansiktet gör. Allting känns liksom så mjukt och härligt, allt från pistvakterna till personalen på Ica, glatt, leende och lugnt liksom. Nu finns det såklart en och annan psykopat med mörk själ i fjällen också, kanske betydligt många mer per capita än i storstäder, men jag tänker att dom liksom håller sig undan i någon liten stuga någonstans och får utlopp för sina inre demoner på en skoter flygandes över något kalfjäll? Eller, så är det såhär mjukt och härligt som jag uppfattar att det är dom gånger jag är i fjällen. Eller så kanske det har med sportlovet att göra, att ingen unge måste hetsas och stressas upp till skolan? Och att jag själv inte behöver trängas på en svettig tunnelbana in till möten i stan? Och om jag då tänker vidare så betyder ju det att JAG inte känner stress och det kanske är därför jag är mottaglig och ser alla dessa leende föräldrar i backen som känner likadant? Det kanske inte har med fjällen att göra, det kanske har med att vi inte är stressade? Borde vi i så fall ta ur barnen ur skolan och sluta jobba, kan det vara lösningen? När jag är här uppe är jag i alla fall väldigt sugen på att testa. Herregud vilken morgon va! Såg precis en gubbe gå förbi på vägen nedanför vårt hus, jag är helt övertygad om att han log. Snart ut i backen. Näst sista dagen innan hemfärd mot Stockholm igen.....slogs precis av separationsångest. Vill aldrig åka härifrån, behöver mer lugn i mitt liv, och leende gubbar.
