När Douglas var liten så hade han ett jävla humör ska ni veta. Om han inte fick sin vilja igenom så blev det ett förbannat liv. När Douglas blev missnöjd så visste alla att det fanns två alternativ: ta skydd eller snabbt som ljuset lösa problemet som gjorde barnet missnöjd. ALLA småbarnsföräldrar vet att detta handlar om mikroskopiskt små sekunder och om situationen inte löses så kommer det bli kaos! Vår yngsta son har också haft en passion att samla på saker som har stort värde för honom. Och detta kan en ju tycka är absolut relevant, sånt gör ju folk!? Ja, det är helt korrekt, men Douglas saker som han knutit till sitt hjärta är tex inte en Dalahäst för att det för tankarna till en bortgången mormor...låt mig berätta: När Douglas var 4 år gammal så besökte vi våra vänner Miche & Lina med familj som då bodde i Fjällbacka. Väl i Fjällbacka så gjorde vi saker som en familj från Stockholm gör när ett besök på västkusten står på agendan, dvs vi åt skaldjur och fiskade krabbor. I detta krabbfiske hittade vår son en gammal tappad havskräftklo på marken där vi stod. Nu kanske ni målar upp denna klo som en klo som en blir överlycklig över att få på sin tallrik när det vankas nykokt havskräfta. Icke. Denna klo var en klo från en kräftas bakben, kanske var det även ett bakben som under sin tillväxtperiod inte fick så mycket vare sig kärlek eller näring, SÅ liten var den! Den här lilla äckliga klon fångade Douglas kärlek. Som han älskade den. Han bar den med sig i dagar hårt i sin hand. När jag tänker efter på det så är det rätt fantastiskt faktiskt, att kunna älska något så villkorslöst! Sen inträffade det som ofta inträffar när små barn har väldigt små föremål som sina favoritföremål: den försvann. KLON VAR BORTA!!! Ni fattar pulsen hos föräldrarna va? Hela familjen, och nu menar jag H E L A familjen, dvs inklusive Miche och Lina och deras familj då dom visste EXAKT vad som komma skulle nu när Douglas favoritklo hade försvunnit, letade i PANIK efter den förbannade kräftklon i huset där dom bodde. Bara mellanrummet mellan plankorna i detta fantastiska gamla 30-talshus hade kunnat svälja en minimal kräftklo utan någon som helst problematik. Klon hittades aldrig. Ett utbrott bröts ut. Vi mutade säkert Douglas sönder och samman med både glass godis och pengar innan vi föräldrar och vänner satte oss utmattade i en soffa någonstans och drack säkert ett glas vin alldeles för fort för att komma ner i puls. Den här tex: Detta är en sängknopp av massivt trä. Den väger säkert 400 gram och hittades en varm sommardag 2018 någonstans i Sverige. Efter den dagen så har vi flyttat till Spanien (oja den var med dit) Nere i Spanien så flyttade vi 3 gånger under 2 år. Därefter flyttade vi hem till vårt hus i Nacka, sålde det och flyttade till en lägenhet på Kvarnholmen, sålde lägenheten, köpte ett renoveringsobjekt och flyttade in i ett hyrhus i fem månader för att slutligen flytta igen och landa i huset där vi bor nu. Om jag räknar rätt så är detta 6 flyttar på 4 år där sängknoppen har varit en självklar pinal i flytten. Nu när vi rensade senast och frågade sonen om denna skulle vara kvar så sa han ett självklart och bestämt "Ja". Och så får det bli då. Även om Douglas idag absolut kan skiljas från saker och ting utan att starta ett mindre inbördeskrig så ligger känslan alltid lite kvar i det undermedvetna. Jag googlade på det här någon gång och en psykolog drog en parallell till stenåldern då vi likt ekorrar var tvungna att samla på nötter för annars skulle vi dö typ...slutade läsa och tänkte att det säkert är något ärftligt från någon gammal död morbror eller så. Tills jag en dag hjälpte min man att rensa sina lådor från hans barndom. Okej, jag har en del sparat jag med, några teckningar, något specifikt skolarbete och valar från 4e klass och ett gäng diplom från när jag tävlade i gymnastik som ung och annat som kan vara kul att ha kvar. Men min man...jag fattar ju nu. Detta är Marcus DNA i rent nedstigande led rakt in i Douglas blodådror, tjoff bara. Det stavas s-e-p-a-r-a-t-i-o-n-s-å-n-g-e-s-t! Jag är mer en sån person som slänger saker i smyg. Tänker om ifall barnen inte märker att något försvunnit så ligger det inga känslor i det. Min man är nog full av känslor till saker som inte vare sig har puls eller är gjort av kött och blod. Jag tror han har sparat allt från sin barndom faktiskt. Vissa saker är helt briljanta och tom något jag både har helt förståelse för och samtidigt är imponerad och lite rädd över. Tex ett ouppackat Gameboy! "VET du hur mycket en kan sälja det för på Ebay om några år" har min man sagt till mig. Jag ÄR imponerad över att han sparat det och tycker det är BRILJANT och kan faktiskt förstå det. Men jag är samtidigt livrädd över att en pojke i tonåren valt att inte slita upp plasten på ett Gameboy. Hela hans förråd är fullt av såna härna saker. En dag för några år sedan när vi i en flytt rensade vårt gemensamma förråd så tog jag upp en gammal skrivbok från när Marcus gick i skolan, skrivboken hade möjligen 4-5 förbrukade blad med bokstäver som var fyllda av 8 åriga Marcus krokiga handstil. - Spar eller släng? frågar jag. "Spar" svarar Marcus. Om jag ska vara helt ärlig så tror jag att många av sakerna som Douglas idag inte kan slänga värmer Marcus hjärta för att han själv har varit med och upplevt stunden och känslan hos Douglas när saken hittades eller gjordes. Som den här tex. En yxa i trä, med ett gammalt djurben i spikat nertill och ett rådjurshorn fastborrat upptill, men en kork ditsatta av mormor så att barnen inte ska få ögat utpetat av rådjurshornet när dom leker med yxan (dom? menar hon Marcus?) Jag menar titta på glädjen i hans ögon, vi kommer ALDRIG kunna slänga denna baserad enbart på Marcus känslor för stunden och glädjen hos Douglas. Och ja, såhär fortsätter väl historian misstänker jag. Folk frågar oss: "hur kan ni ha så mycket prylar när ni flyttat och rensat varje gång". Jaa, nu vet ni. Tack och kyss, hoppas många där ute ändå är likadana. Kram
