Vi har två olika kategorier med kräkare i vår familj. Jag och vår äldsta son som kräks relativt ljudlöst och odramatiskt. Sen har vi dom två andra. Första gången jag hörde min man kräkas var när han blev matförgiftad på en resa till Indien som gjordes för ca 18 år sedan. Det var på den tiden då jag levde under regeln "hellre pengar till sprit än bo bra". Vi bodde otroligt dåligt och Marcus lyckades få i sig något förfärligt under en frukost som intogs på en strand långt långt bort från vårt risiga skyffe till hotell. Jag fick uppleva ljudnivån tillsammans med ett gäng andra chockerade och överraskade människor som i lugn och relativt meditativ stämning satt och intog sin frukost på en restaurang när Marcus drog igång. Tänk er någon som skriker ut den värsta smärtan i sitt liv samtidigt som personen kastar upp. Så lät min man. Han drog sig dessutom efter restauranginsidenten vidare till en "toalett" som låg i ett plåtskjul och fortsatte sin dödskamp - ni fattar resonansen som plåtväggarna bjöd på va. Nu har det visat sig att Marcus har delat med sig av detta DNA i rakt hundraprocentigt nedstigande arv till vår yngsta son. Douglas blev sjuk lördag kväll kl 21, repade sig direkt efter som en kan göra och vi klev in i vår hobby-läkar-roll och kom fram till att detta måste ha varit en matförgiftning från lunchen som skapades av Mc Donalds. Icke. Kvällen och natten fylldes sen av ett skrikvrålande 2.0 kan man säga. Det är som på gymmet, ni vet när man ska lyfta skittungt och måste ta i med precis hela kroppen och till slut bara vrålar rakt ut. Samma sak är det när den här lilla mannen ska göra sin grej bara det att jag förstår inte vad vrålandet har för effekt. Mannen gick in och la sig i sonens rum pga otroligt rädd för att bli smittad med kräksjuka iom allt jag förklarat ovan. Han drack också extremt många olika whiskeys och gammeldansk och mumlade "det här hjälper nog", men i ärlighetens namn så tror jag det bara är en anledning. Jag som har exakt noll rädsla för mina barns kräksjukor la mig tätt tillsammans med Douglas i vår säng beredd på att vara kräk-assistans. Kan tilläggas också att min man kan sova genom en jordbävning, nu har vi ju aldrig råkat ut för någon, men det vet ju han ju egentligen inte om iom att han sover så tungt. Jag däremot vaknar när jag hör att Douglas börjar sucka i sömnen av illamående och kan då lösa situationen med att väcka honom och säga att det är dags att knalla in i badrummet och typ sätta på sig öronkåporna (nu hade jag inga sådana och var stundtals tvungen att lämna badrummet i rädsla för att mina trumhinnor annars skulle spricka). Jag kan iof erkänna att jag är överdrivet bra på detta också, så jag tror att jag vid 3 tillfällen fick in honom i badrummet utan resultat så att säga, vilket gjorde att gårdagens nattsömn blev katastrofalt dålig. Kände mig otroligt bakfull när jag väl vaknade söndag förmiddag, ni vet inte i ansiktet, inte i huvudet, torr i hela kroppen, ruggig och jävlig. Douglas vaknade med 39 gradig feber och jag frågade gudarna hur det är rimligt att han blir kräksjuk men smittar MIG med en jävla förkylning? Iom glad att slippa själva kräksjukan även om jag spyr som en prinsessa. Googlade och insåg att vinterkräksjukan kan även innefatta influensaliknande symptom så det är väl den Dogge åkt på medans min kropp valde att bara välkomna influensan som mer känns som en riktig mother fucker förkylning, men det kanske är det en influensa gör? Jag är så sällan sjuk, så när jag bli sjuk så blir jag typ handlingsförlamad och vill helst ha en sån där bjällra som jag kan ringa på för att få min man att hämta diverse pryttlar som jag behöver för stunden. Så där låg vi, jag och Douglas på soffan hela söndagen. Tittade på Hubie Halloween för 10e gången, med Adam Sandler (mina barn älskar honom pga så förbannat o-pk...ok, jag erkänner, jag gör det också av samma anledning) och sen på The Meg 2 med Jason Statham. The Meg älskar vi av olika anledningar, Douglas för att det är en svinstor mördarhaj med i filmen och blodet typ sprutar, jag för att Jason Statham är med i filmen och hans blod sprutar aldrig pga han är så stor och stark så han tom kan hålla emot en Meg med fötterna...ni fattar vilket man-material.Vaknade idag, måndag morgon efter att ha sovit som en drottning hela natten utan några assisterande uppdrag där trumhinnorna sprängdes. Däremot så känns det som att typ allt i mitt ansikte har sprängts denna morgon, det är som att ALLT ovanför halsen smärtar. Marcus har serverat mig gröt, bryggt kaffe men jag känner att jag saknar en lussebulle...tänker att jag kan ringa på honom vid lunchdags och få honom att åka iväg och handla det, det skulle göra mig lycklig. Är också väldigt lycklig att Douglas "är klar" och att Marcus inte blivit smittad, för mina trumhinnors skull. Vi ses på andra sidan. Kram