Ingår det verkligen i åtagandet som klassförälder, att en måste rädda alla skolbarnens liv? Det var snudd på att jag idag efter dagens klassförälderåtagande krävde av rektorn på skolan att jag skulle få betalt, det eller anställning. För ta mig fan i brallan så kul det var idag, trots att en unge fick åka ambulans, 5 rymde varav 1 fångades, ett gäng barn grät högt, 2 trodde dom skulle dö och 2 barn svimmade varav jag fick ta hand om den ena och gå med honom över axeln för att ta oss till skolan. Ett lopp har gått av stapeln! Aahaaaa, ni kanske trodde att det var den där boken, "Maratonmarschen" skriven av Steven King i slutet av 70-talet. Ni vet den där boken där 100 barn deltar i en Maratonmarsch, där du måste fortsätta framåt oavsett vad, och där det bara är en vinnare pga resten dör....(eller dör, dom blir iof avrättade av en general) men ändå så värt för den som vinner får önska sig precis vad som helst!? Aaah, nä, det var inte den! Detta var det årliga skolloppet som gick av stapeln! Mitt uppdrag, högst frivilligt (vilket på sätt och vis är väldigt chockerande), var att tillsammans med en ytterst liten skara andra människor som har barn i skolan, se till så att alla barn från årskurs fyra upp till nian, tog sig välbehållna runt varvet på 4,7 km. Efter idag har jag så många tankar om detta lopp. Där jag stod, ensam, på min plats för att visa alla våra barn rätt väg i loppet, möttes jag stundtals av något som nästan likväl hade kunnat vara ett kapitel från Maratonmarschen då det med jämna mellanrum sprang förbi barn som haltade och grät med ett enda uppdrag att klara av loppet. Vid ett tillfälle var det en grupp med barn som grät tillsammans när dom sprang? Men det mest Maratonmarsch-liknande var när jag stod och pratade med en flicka som grät av rädsla att hon skulle dö. Hon trodde hon skulle dö pga att det gjorde ont i magen. Jag förklarade för flickan att "du har håll, du kommer inte dö, ok" I samma ögonblick som jag förklarar detta för den livrädda flickan så stoppar hennes jämnåriga kompis fram ansiktet mot mig och sa "NÄ! för har man håll så tar man upp en sten osså håller man i den, och då försvinner hållet faktiskt!!! å hennes håll försvinner inte så det måste va något riktigt ALLVARLIGT!!!!!!" Känner där och då hur jag himlar med ögonen inombords åt oss vuxna som lurar i barn sanningar som inte alls är på riktigt. Kände också att jag inte hade riktigt tid att förklara hur placeboeffekten fungerar, för ungefär 25 meter bakom flickorna ligger nu ett barn på rygg rakt över vägen. Övertygade tjejerna att det var håll och sa till dem att GÅ dom resterande kilometerna som var kvar, varav dom sprang vidare. Sprang fram till barnet som låg på rygg rakt över vägen och kunde snabbt avgöra utan några som helst läkarskills (trots att jag sett mycket på Greys anatomy) att vi hade med ett svimmanfall att göra. Tillsammans med en förbipasserande, tillika hobbydoktor, löste vi fallet genom att den förbipasserande sprang och köpte en kaka och kom med vatten till barnet som svimmat. Jag ringde under tiden en lärare och rapporterade in situationen varpå läraren säger "är det en till som har svimmat, vi har precis haft en elev som blivit hämtad med ambulans!" Pojken börjar kvickna till, och precis som om jag var en av dom hundra i Maratonmarschen så tar jag ett bestämt grepp om pojken, lägger hans ena arm över mina axlar och går tillsammans med honom innan generalen kommer. Skänkte en tanke till den förbipasserande mannen som hjälpte pojken, han kom, han köpte kaka, han drog. Jag han inte ens säga tack. Vi tog oss runt hela varvet. Alla barn utom 1 gjorde det, lite motsatsen mot Maratonmarschen där alla dör och bara en överlever. Samlingen på fotbollsplanen var full av liv när vi kom tillbaka. Alla tårar var borta. Alla livrädda och döende flickor var glada igen. Alla gråtande pojkar hade slutat gråta. Alla avsvimmade pojkar och rymlingar var på plats och firade att alla överlevt och självklart de barn som sprang snabbast. Jag tänker, att jag inför nästa år och detta traditionsenliga skolrus, ska ha som mission att styra upp det till något mycket bättre. Jag tror att om fler föräldrar hade varit på plats, och sett hur barnen kämpade och stundtals faktiskt led, så skulle det inte behöva vara någon stor grej att offra 2 timmar en eftermiddag i skolan för att styra upp detta till nästa år. Vill också tillägga att jag i skrivande stund ser mig över axeln och undrar vem fan det är som skrev just detta, är i chock att det var jag. Jag börjar inse, att det här med klassförälder - som jag duckat i så många år, faktiskt är min grej. Med vänlig hälsning, Jessica, klassförälder. (Älskar ju när du hjärtar inlägget så jag ser att du hänger med mig här)
