Efter förrförra veckans covidanfall så är jag en sliten människa. Jag som precis hade kommit igång med löpningen, ni vet kunna springa en sträcka utan att stanna och utan att känna att du är sekunder från döden. Och nu är jag tillbaka från där jag började, eller vänta nej, jag är bakom där jag började, kan knappt gå utan att rossla och hosta och andas tungt. Oteroligt änärverandä (läs det gärna med värmländsk dialekt).Igår, när vinden hade bestämt sig för att inte anstränga sig över huvud taget, så gick jag och min granne en promenad och avslutade sen vid stranden, strippade och kastade oss i sjön. Jag har sneglat på kallbadarna tidigare och undrat över va fan dom håller på med och varför. Men efter 3 minuter av stillhet och kyla i vattnet och dessa veckor sen i september så börjar jag förstå. Ingen aning om hur många grader det var i vattnet, eller hur få kanske en säger, men det är så satans fascinerande att kliva upp ur vattnet och känna sig varm i kroppen. Antingen så är det bra eller så hade jag legat i för länge så att min kropp trodde jag var på väg att dö, oklart. Oavsett: magiskt. Kram och hej.
