"Jag har inte exakt samma tyg som det här tyget" sa han när jag lämnade in min älskade favoritkostym på kem och lagning i grenen då den spruckit där pga alldeles egentligen för dålig kvalitet och för små byxben för mina lår. Inte tänkte väl jag att personen i fråga skulle vara helt både färgblind och ha noll känsla för sitt yrke. Så fel jag kunde ha. Låt mig presentera min älskade favoritkostym: Kostymen, en svindyr sådan naturligtvis, som jag älskar nästan mer än barnen, ville jag ändå ha klar innan en 40-årsfesten i Marbella som jag var på för ett par veckor sedan. Jag tänkte ändå "hur fel kan det bli". Jag menar det är en kostym i sammet, och med tanke på att det är grenen som spruckit, alltså liksom från insidan av lår och upp mot könet så att säga och ner på andra sidan av låret. Okej att jag kan manspreada om det krävs, men jag gör det inte så satans ofta, så om det skiljer en aning i nyans i tyget så kan jag försöka hålla ihop benen de gånger kostymen används. Jag menar, har en panik så har en, och när det vankas fest i Spanien där resan innefattar endast handbagage så är en bestämd outfit av högsta vikt, utrymmet att flexa olika outfit finns liksom inte när du reser med max 10 kilo, då är en kostym viktig och då får det vara på bekostnad av att sitta med benen i kors. Jag tänkte aldrig tanken att "med benen i kors" skulle betyda att jag inte ens skulle få möjligheten att röra mig utan att det skulle se ut som om jag blödde direkt ur underlivet om en säger så. Nu är det ju såklart inget fel med det, att blöda ur underlivet alltså, det finns inget mer naturligt för en kvinna, men i så fall ska det ta mig fan vara autentiskt. Jag ska inte ifrågasätta om skräddaren var blind för sånt är inget att skoja om. Färgblindhet däremot och noll känsla i fingertopparna, det kan en dra ett skämt om i det här läget. Att en skräddare, som ändå på något sätt ska ha en känsla för tyg och färg, och om en kan kräva det - en professionalitet inom sömnad - det borde en ju i alla fall kunna förvänta sig. Att addera ett tyg från tidigt 70-tal, som ser ut som om ett barn har lekt, krypa och krälat omkring med under flera år, och lägga det som en kil i en gren, i sårbart sammet....där kan tom jag som inte ens kan trä en nål förstå att det skulle gå åt helvete. Men, nu, så sitter jag här. 500:- fattigare, med en kostym, där det ser ut som om jag blöder ur underlivet på ett icke naturligt sätt, med ett par svindyra favoritkostymbyxor som lämnades in hos en skräddare, som jag aldrig mer kommer att kunna använda, dvs om jag inte sitter blixtstilla med benen absolut i kors. Va bra det blev.
