Hej, en fest kommer aldrig ensam finns det säkert någon som sagt. Och denna helg var absolut så. En fredagslunch som övergick till en aw med gamla kollegor, fantastiskt fint. Jag har två bilder som talar sitt tydliga språk hur fabulöst och behövligt detta var: Lördag och bröllop. Det är något med att bli inbjuden på bröllop där du inte känner i princip någon och i sista sekund som inhoppare. 1: du skapar dig ej några som helst förväntningar. 2: du har noll koll på läget. 3: hoppa ombord bara, för du kan inte göra något annat. Detta ÄR egentligen utanför min comfortzone även om det ej låter så. Men just där och då kände jag: detta är exakt vad jag behöver. Jag visste att min vapendragare från barnsben var influgen från New York, så OM det skulle sluta i katastrof så skulle vi i alla fall ha henne. En är dum om en tror att ett bröllop är något som kan sluta i katastrof. Ja, det skulle vara ifall det hände något katastrofalt på riktigt naturligtvis, något som människor inte kan styra, typ som en Force majeure eller liknande, annars ÄR ju bröllop alltid livets fest. Och det är såklart att även denna gick under den flagg. Jäkligt fint också att gå på en fest tillsammans med Marcus där vi knappt känner varandra, då fick ju vi umgås helt enkelt. Normalt när det gås på fest så slutar det med att han står där och jag står här och så snackar vi med folk vi inte hunnit träffa på länge. Så är det inte när du är på fest och känner typ inga. Blev en kärleksfest i dubbel bemärkelse kan en säga. Vi startade med fördrinkar på Lydmar, drack vad som kändes, igenom deras hela drinkmeny. Gick därefter på bröllopet med allt vad det innebär. För att sen på vägen hem komma på den briljanta idén att vi ska gå in på Lydmar igen. Tog en drink och försökte stjäla en bagagevagn på vägen hem, inga konstigheter. Söndagen spenderades absolut i soffan och middagen såg ut såhär: Jamen ni förstår ju. Ha det fint, hej.
