Från veckan som gått.... Alltså herre min skapare vem fan du nu ens är. Alltså jag vet att min pappa och mamma är inblandade i mitt skapande, jag menade mer VEM herre min skapare ÄR när människor säger just "herre min skapare", vem är skaparen? Okej, ni fattar, det har varit en sån vecka. Jag har knappt haft tid att andats. Igår kände jag mig tvungen att yoga för att coola ner mig lite men det slutade med att jag läste mail så fort det tjongade till i laptopen och slutade sen att datorn dog vilket jag tog som ett tecken och fortsatte stressa istället. Försökte fokusera och märkte att det gick käpprätt åt skogen och gjorde som jag brukar göra och gjorde något helt annat än planerat istället. Ville fånga min känsla och la ut detta på instagram: Visa detta inlägg på Instagram Ett inlägg delat av Jessica Lasses (@jessicalasses) Oh lord and all her dragons ni ska bara veta hur det brann i min inbox på instagram. Massor av igenkänning naturligtvis men mest av allt hobbydoktorer som satte diagnos på mig. Missförstå mig rätt nu, jag är själv en hobbydoktor, jag älskar att sätta diagnoser och sjukdomar på folk. En öm armbåge kan absolut vara blodförgiftning och ont i ryggslutet skulle kunna vara effekten av en långvarig depression. Och diagnoser är väl lika vanligt som lingonsylt till potatisbullar idag så att ett gäng säger att jag har ADHD gör mig ingenting. Däremot så födde det något inom mig. Jag vet att jag är slarvig, men eftersom det inte ställs så mycket krav på mig gällande det så är det inte ett problem för mig. Och med krav menar jag att jag lever med en man som inte ställer krav på mig när det kommer till min slarvighet (kan skriva ett helt inlägg om exakt HUR tacksam jag är över det) Jag vet också att jag inte kan ta för långa instruktioner, glömmer bort hälften eller börjar fokusera på annat, och att läsa en lång text med just information om hur något ska gå till fungerar absolut inte och är det något som kan göra mig snudd på galen så är det när jag inte har ro att läsa instruktioner (OM det inte är typ en IKEA möbel...dvs bild och siffra: det mina vänner är jag ett självutnämnt proffs på) När jag städar städar jag alla rum samtidigt, kan bli förvirrande även för mig själv ibland. Överkänslig: check på den och jag har absolut svårt att rikta uppmärksamheten åt ett håll (jag är tom osäker om någon kan göra det). Jag pratar utan att egentligen tänka och jag har aldrig kunnat plugga något och har alltid fått dåliga resultat på mina prov när jag var yngre. Sånt som jag inte finner intressant vill jag inte lägga någon tid och energi på, vilket tyvärr inkluderar att plocka upp mina kläder från golvet eller att packa upp resväskan när resan är över. Det blev så tydligt för mig nu i veckan då vi hade ett utvecklingssamtal med vår son Oscar. Samtalet var online och närvarande var jag, min man, vår son och vår sons mentor. Ni vet ju alla hur ett digitalt möte går till, för er som av någon märklig anledning har missat detta under år av pandemi och digital utveckling så är det: en skärm och på skärmen ser du en bild på alla närvarande, dvs live. I vårt fall så var det 3 bilder då mentorn var i skolan, mannen på ett kontor och jag och sonen deltog i mötet från köksbordet. Mentorn satt lugnt och stilla och pratade om skolgången med Oscar och oss, mannen satt i ett mötesrum i lugn och ro, ibland så lugnt att jag trodde hans bild hade frusit men nej, han är sån bara. Och jag och Oscar satt bredvid varandra på en varsin stol som två elvispar som hade både svårt att sitta still och när vi lyckades pricka in några sekunder av stillasittande så spanade vi bägge efter hunden vad han gjorde, eller "oh en pryl på bordet vad kan man göra med den" eller så tittade vi bara på varandra och skrattade åt att vi tittade på varandra. Jag kanske inte behöver nämna det mer än att vi ska på skolans inrådan påbörja en utredning för sonen nu under hösten. När jag var ung, alltså som i Oscars ålder, så fanns ju inte ADHD. Då hade vi OBS-klasser, dvs klasser för barn som behövde mer observation. Jag minns att alla var rädda för alla i obs-klassen! I vår skola fick dom tom gå före i matkön för om dom inte fick mat snabbt så började dom kasta stolar i matsalen, det var i alla fall vad lärarna sa till oss. Jag är mer i chock över att skolorna valde att kalla klasserna för OBS-klass, vem som helst hade kunnat kasta en stol av bara den anledningen. Nu är det en helt annan tid. Och jag ska vara helt ärlig. Jag är icke insatt i npf-diagnoser, det jag vet är att många familjer tampas och kämpar för att klara av vardagen och för att över huvud taget få en diagnos på sitt barn för att få den hjälp och stöd som barnet och familjen behöver. Men i och med att Oscar ska utredas (utredas, vad är det för jävla ord egentligen? kartlägga borde det heta istället!) så växer naturligtvis intresset. I vår familj så fungerar allt än så länge bra, vår son är liksom jag lite fladdrig, har svårt att koncentrera sig, pratar massor och är lite av ett socialt geni om jag får skryta lite. Det som landar i problematik för honom är skolgången. Om vi tar proven som ett exempel så får han full pott OM han gör proven muntligt. Gör han dem skriftligt så går det inte lika bra. På utvecklingssamtalet så berättade Oscars mentor att han alltid lämnar in provet först av alla i klassen, jag tittade på Oscar, Oscar tittade på mig, sen skrattade vi lite över hur knäppt det är eftersom vi bägge två vet att det handlar om att han inte pallar sitta still så länge. Det tråkiga är att vi vet ju att han gör sig själv en björntjänst genom att agera så här eftersom många fortfarande går på betyg när det kommer till jobb och framtid. Jag själv har sällan hamnat i problem över min personlighet. Okej jag kanske har pratat för fort och hamnat i pinsamma situationer, kanske skickat ett mail med jobbig information som ska till någon annan, men hamnar helt fel. Som den där gången jag skulle maila min man där jag i mailet idiotförklarade min chef över hans reaktion när jag berättade för honom att jag var gravid. Men det mailet hamnade naturligtvis hos min chef istället. Men det är ju sånt som händer tänker jag. Istället så har min personlighet och energi hjälpt mig mycket skulle jag säga. Och jag ser ju på Oscar hur enkelt han har för sig att hitta nya vänner, komma in i grupper och sammanhang, för att han är den där glada fladdriga fladdret som skrattar när det blir lite fel. Jag har pratat med Oscar och frågat om jag får skriva om honom i det här inlägget. Han sa nej men jag struntar såklart i det och skriver om det ändå, skoja, han sa "det är okej" med en axelryckning, och det är lite så han tar det här eventuella beskedet, och DET tycker jag är underbart härligt, att han tar det med ro. DET jag ska komma till med det här inlägget är att jag har kommit till insikt genom era hobbydiagnoser och kommentarer är att: Ni har fått mig att tänka massor på det, tidigare har jag bara ryckt på axlarna och tänkt "jaha". Den här gången blev jag liksom förvånad över hur många som pratade om igenkänning och att dom själva agerar precis som jag i stunder. Jag har gjort lite test online och fick full pott, känslan hos mig var glatt då jag sällan tidigare fått full pott på test, bara en sån sak! Jag har i alla fall bestämt mig. Om Oscar får en diagnos så ska jag göra en kartläggning av mig själv så vi kan göra detta tillsammans, som en mor och son aktivitet liksom. Jag vet att just nu har vi inte en aning om huruvida vare sig Oscar eller jag har någon diagnos. Och jag vet att många har det supertufft och kanske tar sig illa vid av det jag skriver baserat på min egentligen totala okunskap. Till er vill jag säga : förlåt - jag vet inte bättre just nu! Okej, måste ut i trädgården, har äpplen att plocka och ska hosta middag för 6 främlingar från kvarteret hemma hos oss ikväll. En fiskgryta ska preppas och huset måste tydligen städas. Livets första cykelfest står på schemat, kan sluta hur som helst det här känns det som. Vila i frid höll jag på att skriva, men menar: gå i frid. Vad fan det nu betyder.
