Nej men hejsan. Berättade ju i förrgår efter min upplevelse hos gynekologen om att jag som igår skulle iväg på en helt annan typ av upplevelse. Har dom senaste två veckorna jobbat vad som känns som en absolut underdrift jobbat i 75 timmar per vecka. Det har varit mitt vuxenjobb (dvs mitt riktiga jobb där jag jobbar som mediasäljare) jag har jagat poddlösningar i och med att Malin har hjärnhinneinflammation och behöver vila det hon har innanför skallbenet, jag har haft superroliga samarbeten på instagram där jag absolut vill leverera mitt bästa för både mig, kunden och för att ni ska tycka om det lika mycket som jag, och jag har nätverkat som en social jäkla gud vilket i sin tur lett till social överdos (jag tror det finns en diagnos på detta) och givit mig själv egentid. Så igår, när vi var ett gäng som skulle iväg tillsammans med Moroccoan oil så kände jag bara "jag orkar inte!". För mig är det ett steg utanför min box att åka iväg på event där jag är "själv", dvs själv som att jag inte hookat upp med någon jag "känner". Den här gången var både jag och Malin inbjudna men Malin tackade som ni förstår nej iom att hennes hjärna absolut inte skulle må toppen av att åka ribbåt genom Stockholms skärgård. När jag vaknade igår gav jag mig själv en både fysisk och mental lavett och sa "Jessica, väx upp för fan, våga åk själv, DU behöver detta". Det var kanske det bästa beslut jag tagit. Lite nervös, som vanligt när jag är solo på event, tog jag mig till Kajplats 21 på strandvägen. Så jävla onödigt att ha ångest inför den här dagen med facit i hand. Dom här kvinnorna (och mannen) som var med under den här dagen var och är såklart helt jäkla fantastiska. Energifulla och bara snälla och fantastiska. Ett gäng smarta, själsvackra tjejer som tagit veckans bästa beslut. Stockholm bjöd på sin absolut vackraste sida. Havet var kavlugnt och solen sken överdrivet härligt. När vi satt på oss vår mundering och tagit fart genom Stockholms inlopp så tjöt vi alla av skratt för att sen fortsätta i total tystnad. Det var som en religös upplevelse att rusa igenom skärgården i 80 km tystnad i ribbåten som klöv vattenytan utan större problem. Det var det vackraste jag varit med om på länge, och tystnaden av naturen var precis vad jag behövde. När vi efter ca 60 minuters färd kommer fram till en vik någonstans av en plats som ingen någon någonsin varit på så var det att komma till paradiset. En bastuflotte, med ett uppdukat bord av härligheter, och ett fantastiskt sällskap. Jag menar kika in denna bildbomb av bara 100% totalt magi. Sluta. Orkar vi ens med mer? Jaha-aadå det gör vi. Kika vidare. Packade ihop oss och åkte hem strax efter lunch för hemfärd in mot stan igen... Saker som jag har förstått efter detta äventyr är: Jag behöver ett stort hus i skärgården, gärna med brygga och strandtomt, jag behöver en ribbåt och alltid en skara magiska kvinnor som går omkring i morgonrock på en bastubåt och såklart bada varje gång någon föreslår ett bad. Ja, det ska vara bra för själen men jag tror på att skärgårdshuset med strandtomt, sällskapet, bastuflotten och ribbåten löser detta utan bad i december även om själva badet också var härligt. Jag säger tack till livet, du är bra bra alltså. Måste dra, har en fredags GT med min man som kallar.
