Vilken helg. Vi hade två uppdrag, det ena var att gå på 2 helt magiska restauranger (det visste vi inte då) och det andra var att köpa födelsedagspresent och julklappar till barnen. Jag kan säga att vi lyckades så jäkla bra med det ena och misslyckade så kopiöst med det andra. Och det går inte att skämta bort hur bra vi var på att äta den här helgen, men det går att göra sig rolig på vår bekostnad över vårt försök att hitta presenter till barnen. Vi kan börja där tänker jag men för att komma dit måste jag nog ändå börja med fredagen. Jag kan inte skryta om att lunchen på vårt hotell var den mest fantastiska jag ätit. Men det kan bero på att jag valde att äta en öl och ett packe tryffelpommes med ketchup till lunch. Ingen höjdare egentligen, men om en älskar öl älskar pommes älskar tryffel och älskar ketshup och dessutom är galet hungrig så är det helt fantastiskt. Däremot så behöver du inte älska ketchup för att älska hotellets frukost som är den bästa frukosten jag ätit någonsin! Tillbaka till fredagen. Efter lunchen som dessutom inkluderade 1 glas champagne och 1 drink utöver lunchölen så drog vi oss ned till hotellet för ytterligare glas med bubbel. Vi fick av hotellet en varsin flaska Veuve Qlicout also known as Gula änkan vilken bokstavligen sänktes i all glädje över att vara i London med bästa vänner och där barnen är på långt avstånd utan möjlighet att bevittna denna flesta. Kl 20.30 hade vi bord på the22. Dom har en restaurang på entreplan...och sen har dom en våning en trappa ner dit vi begav oss. Hypat är inte alltid bra, sånt har en ju lärt sig med tiden. Detta ställe må vara hypat och har senaste månaden besökts av, lyssna: Tom Cruise, Kylie Jenner och Travis Scott, Naomi Cambell, Kate Moss...ni fattar, jag kom in för att min kompis kände rätt personer, det här har inget med mig att göra!, Hur som, alla världskända människor som sökt sig till The22 kom definitivt för maten, för den mina compadres var bland det bästa någonsin. Det berodde absolut inte pga den öl vi tog på en närliggande pub minuterna innan, utan den var god på riktigt. Pga fotoförbud kunde jag inte fotografera allt, pga det så gick det inte att fånga den pasta med bolognaise som mina vänner tog in, den var det bästa dom ätit i livet skrek dom till varandra över bordet. Jag som inte äter kött bad mannen skrapa av en pastabit fri från dött och smakade sen...och dom hade rätt, skrek inombords till mig själv att jag borde börja äta kött igen men vi kom snabbt överens att det skulle vara en dum ide. Vi åt kronärtskocka som var dödligt god, vi åt pasta med någon ost i som var blad det bästa, vi åt en pizza med tryffel som kunde väcka en död till liv så god var den. Vi drack Cristal, tequila, fernet och en galen Chateauneuf-du-pape och njöt av den röda sammet som dämpade ljudet i hela restaurangen på undervåningen där bara folk som känner rätt folk och folkets vänner får besöka. Ni förstår nu varför det inte gick så bra med presentjakten på lördagen va? Kan också meddela att min glas med Chateauneuf-de-Pape låg utspillt över hela bordet strax innan vi drog hemåt pga en yvig gest i ett glatt samtal. Okej, vi är ju över 40 nu hela bunten, och vi tackar liksom aldrig nej till en bra fest. Men vi vet också pga vår ålder och erfarenhet när det är dags att gå hem om det är så att det finns planer dagen efter, plan som är värd att uppleva med fräscht sinne så att säga. Klockan 01 låg vi absolut i säng och 09.45 möttes vi för frukost i hotel Dorchesters frukostmatsal. Jag brukar svära, och jag gör det oftast för att ge styrka och kraft till min exakta känsla för någonting. Att säga "jag är ledsen" jämfört med "jag är så JÄVLA LEDSEN", ja ni hör ju, när verkar jag som mest förkrossad? Inte vid det första meset direkt. Den här frukosten på hotel Dorchester, det var, okej, här kommer det: det var ta mig fan i helvetets jävla urmoders vulva den den bästa satans frukost jag har ätit i hela mitt förbannade jävla liv! HERRE-GUD! Ta-mig-SATAN-jag-är-redo-för-dig-nu!! Puh. Andas ut. För det går nu i skrivande stund vill säga, men efter den här frukosten så kunde du inte göra mycket kan jag säga, jo, kanske en sak...och nu ska jag inte kommentera avloppet på det här hotellet men gud nåde om det inte fungerar kl 10.45 en lördag när alla hotellgäster ätit denna frukost. Ibland är resan längre än till målet har ingen någonsin sagt, men om någon skulle sagt så så tror jag att målet aldrig nås för att resan dit tar för lång tid. Jag svarar ja på den, att det är så alltså. På förmiddagen gick vi ner mot city. Slutdestinationen var Harrods, och på vägen dit cirkulerade vi i Hyde Park en stund, sen blev någon sugen på en kopp kaffe, och inne på cafét mötte vi upp några vänner som skulle ansluta i London, och kaffet byttes ut mot bubbel...redan här var det dömt att misslyckas. Men, jag och mannen tog oss i den berömda kragen och reste oss upp innan resten var färdiga med sitt bubbel och informerade högt om att "NU skulle uppdraget slutföras". Styrde våra raska steg mot Harrods och drogs liksom som i en undervattensström med av allt folk som gick in genom entrén på Harrods. Det.var.så.mycket.folk! Jag måste erkänna, jag är ingen expert på Harrods och jag vet inte varför vi skulle dit egentligen. Jag tror att vi ville dit då vi har en sån romantiserad bild av leksaksavdelningen på Harrods. Vi märkte snabbt att hela Europa hade planerat samma sak exakt samma klockslag som vi denna lördag. Och pga gårdagens middag med allt vad det innebar så hade vi ingen ork mer än att försöka hitta ut från denna plats. Kan säga att vi misslyckades jättebra med detta. Vi kom inte ut. Vi gick i cirklar. Vid något tillfälle tappade vi bort varandra och fick ringa varandra och i ren desperation försöka förklara vart vi befann oss. Efter ca 15 minuter såg vi ljuset och kastade oss ut på gatan utan några som helst paket under armen. Efter detta gav vi nästan upp. Kroppen som nu senaste dygnet vant sig vid att få ett ständigt flöde av mat tog liksom ingen paus bara för att vi skulle komma på vart vi skulle dra vidare för att shoppa presenter. Vi gick åt ett håll men shoppingen var visst åt det andra. När vi upptäckte detta, och att sonens önskan, en "PRIME" av Paul Logan, inte fanns att få tag på i det området där vi befann oss. I det läget började klockan närma sig 15 tiden...och vid 19 tiden hade vi bord på smygöppningen av Frantzén London. En tillställning du vill vara hungrig på det kan jag försäkra dig om. Vi gjorde det som var nödvändigt, dvs slank in på en engelsk pub (som egentligen är det absolut bästa med London) upptäckte att det var fullt inomhus så gick ut med en Fish & chips och satte oss utomhus och började planera för kvällen... Fortsätter att skriva i morgon...ingen i världen har tid att läsa såhär långt, men ni som kom hit: Tack att ni orkar. I morgon fortsätter jag.
