På riktigt, hör ni i huvudet när ni läser detta och förstår vad jag säger: "jag sprang i fredags, frivilligt, utan att vara jagad". Förstår ni, hör ni? Ah okej, hundra procent jäkla frivilligt kanske det inte var ändå MEN det hade gått och välja så många andra alternativ. Allt började pga en händelse. Egentligen skulle jag säga att händelsen som utlöste allt detta var när Marcus fyllde 40 den 5e juni förra året, och då fick en resa av sina killkompisar. Denna resa gick av stapeln i fredags morse så när äldsta sonen Oscar fick punktering på cykeln halvvägs till skolan så var det jag istället för Marcus som fick ta tag i detta. När sonen ringer och informerar om att han fått punktering halvvägs till skolan så ställer jag såklart den mest relevanta frågan till honom: "Oscar, går det att få in cykeln i bakluckan på teslan?" Sonen som är 13 år och har exakt lika lite uppfattning om storleken på en teslas baklucka, svarar att det absolut går bra, han lägger också till att "dom har åkt så förut". Jag kände när han sa så att jag inte hade något minne av detta, men å andra sidan så kan ju min man och vår son ha äventyrat med detta utan att informera mig. När jag möter upp sonen så märker jag naturligtvis att det här med att en cykel för en 13-åring absolut inte går in i en baklucka på en tesla. En cykel för en 3-åring, ja absolut, men inte en cykel model större än en cykel med stödhjul. Sonen fick helt enkelt låsa fast cykeln i en lyktstolpe och jag skjutsade honom sen till skolan och ifrågasatte mitt omdöme kring hur jag kunde lita på honom i frågan kring bilens utrymme. Den yngsta sonen hade fredagen till ära även studiedag. Något jag och Marcus blev varse när vi hämtade honom på torsdagen, så kan en överraskning också se ut. I och med att sonen var hemma och jag försökt mig på att jobba hemifrån hela dagen så kände jag att det kan vara bra att aktivera 10-åringen. Kom där på det fantastiska förslaget att faktiskt springa till lyktstolpen där äldsta sonen låst fast sin cykel. Och om jag har Dogge med mig så har jag även ett dragplåster, briljant tänkt. Så, snörade på och pressade om och löpte den ca 1,5 km´rs som det var till cykeln. Inte mycket att skryta om kan tyckas, men för mig som hatar att springa så var det större än månlandningen 1969. Kram och kyssar // Jessica
