Jag borde lära mig av historiken. Jag VET att jag ofta säger en sak gällande något jag inte har en aning om och sen står jag där med skägget i brevlådan eller vart fan det fastnar. När jag var gravid med vårt första barn Oscar så övertygade jag mina vänner vid den tidpunkten att "Hey, det är barnen som kommer in i VÅRA liv inte TVÄRTOM, dom får rätta sig efter OSS inte vi efter DOM" och sen typ en fnys, himlade med ögonen så mycket att jag kunde se min egna hjärnsubstans och mumlade säkert något om att alla som hade småbarn var galningar. Vi skulle absolut inte flytta från stan ut i förorten och det dagis som ligger närmast tar vi (egen anmärkning: jag vet att det heter förskola, men på den tiden så var jag en sån person som sa "det har alltid hetat dagis, varför skulle jag kalla det för förskola?" Ni skulle varit med när ordet HEN kom, herregud så bränd jag var) 1,5 år tog det innan vi flydde innerstan mot naturen och grönskan i förorten. Jag trodde 2ans buss skulle köra över vår son varje sekund vi befann oss utanför porten. Vi rekade och jämförde förskolor lika noggrant som våra barn gör när dom ska dela på en 33 cl burk läsk i varsitt glas. Och jag upptäckte ju faktiskt att jag inte var en idiot utan jag hade blivit en förälder som satte andras behov framför mina egna. Det krävs ibland att något ska hända i en persons liv för att rucka på gamla rutiner och åsikter. Idag skulle jag utan att blinka flytta till världens ände för barnens skull och tittar in i min egna hjärnsubstans när någon, enligt mig, olärd person född på 70-talet, benämner förskolan som dagis. Ah, sen kom det här med hund då´ra. Jag har sett på nära håll hur människor tappar det fullständigt när dom köper hund. Det pratas bajs som om dom vore deras spädbarn (här kapitulerade jag såklart i samma ögonblick första bajskorven skapades av min son och jag har nog aldrig någonsin tidigare beskrivit något så bildligt för en person tidigare som jag beskrev bajset för min man) Jag har stirrat med idioti i blick på hundägare när dom pratar bebisspråk med sina hundar och sen ger en konstpaus som att dom inväntar och förväntar sig ett svar? En gång satt jag bredvid en familj i Thailand som facetajmade med sin hund hemma i Sverige, oh HERREGU som jag idiotförklarade dem! Jag har skakat på huvudet bakom ryggen på folk när dom sagt "vi kan inte följa med ut och äta för vi kan inte lämna hunden hemma". Jag har gjort allt! Tjena. Och så kom Sture. Ah ni fattar vart det här barkar. Det sägs att folk lär sig av sina misstag, det finns såklart undantag här...dom människorna som bär de undantagen behöver för övrigt spärras in, men det får bli ett helt annat inlägg. JAG lär mig av mina misstag det är det viktiga i den här visan. Jag har sedan Sture kommit in i min familj tex: Pratat om Stures bajs, senast som i morse. Jag pratar absolut bebisspråk med Sture Jag pratar med Sture som han är en person och gör konstpauser då jag förväntar mig ett svar när jag säger "Vänta lite lilla gubben, mamsen ska bara sätta på mig ett par skor så går vi ut en liten stund sen aaaaww" Har facetajmat med Sture när vi var utomlands, check på den. Jag har stannat hemma från middagar pga vill inte lämna Sture själv. Jag har sett folk skaka på huvudet och himla på ögonen bakom ryggen på mig. [caption id="attachment_185" align="alignnone" width="2316" alt="" height="3088"] Blicken säger allt, tom Sture är livrädd...[/caption] Jag har officiellt blivit en sån person till slut. Jag står först i ledet! Jag köper mer godis till hunden än till barnen för att "Sture blir så glad då". Förra veckan köpte vi dessutom en studsmatta till barnen, också något jag sagt att jag aldrig ska göra. "Alla vet att har man studsmatta så bryts ett ben förr eller senare, näe DET ska vi aldrig ha!" Okej hej, måste sluta, orkar knappt med mig själv.
