Vi är 4 människor i vår familj och 2 med päls. Jag tänker för rättvisans skull så kör jag presentationen i kronologisk ordning där jag börjar med yngst först. Okej då kör vi: Det här är Sture snart 1 år. Han är en Bichon Havanaise. När vi fick för oss att köpa en hund så googlade vi: "lättast hund att ta hand om" och en bild på Sture dök i princip upp. Till historien hör att jag samma år gjorde ett test på Expressen, ett test som hette något i stil med "Vilken hundras passar dig-testet". Där skulle du svara på frågor om hundvård, hur mycket tid du har för din nya familjemedlem, vad du tänker om promenader i regn bla bla bla. Jag fick slutsvaret "du kanske ska tänka igenom om du ens ska ha en hund?" Med det facit i hand måste jag säga att det har gått väldigt bra faktiskt, jag menar Sture lever och han har lärt mig att uppskatta även promenader i regn! Jag har alltid sagt att hundmänniskor är en grupp hjärntvättade galningar och jag kan nu bekräfta att det är så när jag går med flaggan i topp, längst fram i ledet bland denna grupp av fantastiska människor. Sen har vi Pepsi. En katt vi adopterades för ca 8 år sedan när hon var ungefär 7 månader. Hon adopterades pga att hennes kattmamma hatade henne (alltså hennes r-i-k-t-i-g-a mamma, inte människomamman...hänvisar till sista stycket ovanför) Kattmammor kan tydligen göra så med kattbarn. Dags att lämna boet liksom, fräs mjau get the f-ck out of here. Och där stod vi och sa "ja tack" och sen dess har hon bott hos oss. Vilket iof är en liten sanning med modifikation då Pepsi har en tendens att leva dubbel liv. Det har visat sig att Pepsi haft en familj på dagtid och oss på kvällstid. Pepsi hängde så mycket hos sin nya familj att den familjen tom gav henne ett namn: "Noelle" av anledningen som den "ägaren" sa: "because she came to us at Christmas" Det är en sjuk historia och jag vet inte vad som är värst, att Pepsi gör som hon gör eller att en annan familj matar och tar sig an någon annans katt. Men vi kan lämna det där just nu...(jag har ett kartotek med citat vad min man sa när detta uppdagades) Douglas, 9 år och gruppens tjurskalle! Fast bara när han vill, för egentligen är han alltid glad! Men han pallar liksom inte med när det ska vara massa fokus på honom, eller när han ska göra saker som att plocka upp sina kalsonger från golvet eller duka undan tallriken efter sig. Då är det lika bra att ställa sig mitt i rummet, himla med ögonen så att han ser in i sin egen hjärna och bara skrika "MEEEN ÅÅÅÅHHHH, JAG FÅR ALLTID GÖRA ALLT!!!!!" Han är också killen som älskar djur (minus spindlar och myror) och jag har tappat räkningen på antalet räddningsauktioner av skalbaggar och andra småkryp vi genomför veckovis. Tyvärr är även antalet begravningar vi haft för insekter och andra små djur borttappat. Men vi ska alla den vägen vandra säger jag till Douglas när vi sitter där och stirrar vid en liten jordhög och lägger dit ett litet klöver. Det brukar sluta med att Douglas tittar konstigt på mig och går därifrån. Oscar snart tonåring. Vet ni hur det är att leva med en snart tonåring? För jag har ingen aning eftersom det här är vår första tonåring i livet. Men jag kan säga att det är upp och ner i kommunikationen. Ibland levereras det så mycket information på en och samma gång och nästa gång vi råkar på varandra i vardagsrummet (han sitter mest nere i källaren och gejmar nämligen) så kan det vara som att träffa på en person som tappat talförmågan och grymtar fram en eventuell kommunikation. Annars är han som killar i den här åldern är mest, dvs han sover fram till efter lunch om vi inte väcker honom, han spelar Gorilla Attack på VR. Ni som känner till detta spel vet att det är livsfarligt att vara i närheten av en tonåring när VR-masken är på, det fick även våra 65 tums led TV uppleva (R.I.P) Om jag skulle kategorisera Oscar så skulle han hamna under kategorin världens snällaste. Men jag är ju partisk. Marcus, nyss fyllda 40. Att den här mannen ens står ut med mig emellanåt är ett ytterligare underverk jag skulle vilja addera till jordens tidigare sju (dags att uppdatera dom kanske med tanke på att 5 av sju är förstörda och 1 kanske är påhittat!?) Den här personen gör nämligen underverk för mig varje dag! Han är inte bara fantastisk i att styra upp familjen, utan han låter mig flyga och fladdra som jag behöver och samtidigt bidrar till lycka, lugn och trygghet. Det närmsta jag kan förklara hur han fungerar är att jämföra Marcus med en vattenspridare, och i alla droppar som landar på människor runt omkring honom finns en cocktail av valium, dopamin och oxytocin (en massa bra skit kroppen mår bra av...kanske borde stryka valium men kommer inte på något annat just nu) Jag: Att beskriva sig själv är kanske det värsta jag vet. På direkten blir det som en arbetsintervju "säg dina 3 sämsta och bästa egenskaper!" Vafan är det liksom, alla vet ju att ALLA ljuger och hittar dåliga egenskaper som i sammanhanget får en att vara skitbra! Jag skulle vilja skaka hand med den personen som faktiskt sa "jag är lat, jag hatar att jobba och vill mest ligga i soffan och göra ingenting" sen skulle jag beklaga till personen i fråga att hen aldrig kanske kommer att få ett jobb men det behöver vi inte gå in på nu. Men om jag ändå ska skaka fram några få egenskaper så säger jag: jag är bäst i världen på att prokrastinera. Att skjuta upp saker jag inte behöver göra först den berömda kniven är mot strupen, DET är jag bäst på. Jag är skitbra på att ha middagar hemma och vill egentligen vara en Italiensk gammal mormor med 10 söner och 10 döttrar som i sin tur sen ynglar av sig till höger och vänster med folk och fä. Att laga mat till vänner och deras familjer är bland det bästa jag vet! Jag är mao en förhalare och verklighetsfrämmande person? Ah juste, jag tror på apokalypsen också, jag är SÅ redo, kan vara så att jag har ett litet krispaket i källaren till när dagen kommer. Men detta har med mitt katastroftänk att göra också... kan addera det till listan över negativa egenskaper. Jaha, men det var väl det då. Nu ska jag göra något annat, typ rasta hunden. Undra vart katten är? Plocka upp kalsonger från vardagsrumsgolvet och har jag tur kan jag kommunicera med tonåringen. Och därefter kanske överlåta till underverket att räkningarna ska betalas så vi slipper dom där kuvertet från Intrum justitia igen. Eller så gör jag allt det där sen... //Jessica
