För 1 år sedan idag var jag och en av mina bästa vänner, Malin, som jag även har podden Mitt i livet tillsammans med (har ni inte lyssnat så kan ni lyssna på avsnittet som släpptes igår "jag har klimakterie" där vi bland annat pratar om att bli påkommen av barnen i sängkammaren, ett kul avsnitt helt enkelt) Anyway, vi fick möjligheten att resa till Kanarieöarna på en veckas äventyrssemester. En veckas äventyr var egentligen inget vi behövde i vårt liv just då då bägges liv just då äventyrades i form av hälsa och stress om man säger så. Jag var mitt i en brinnande renovering och hade precis fått hem Sture. Malin var sjuk och gick på någon arjuvedisk kost och fick bara äta typ ägg och kyckling. Men var det något vi två behövde där och då så var det att komma iväg och få tankarna på annat. Och som vi fick! Jag är höjdrädd. Det är liksom bara så. Höjder upp till 10 meter är ingen större fara, dvs om det är en uppvärmd pool under höjden. Har du åkt fritt fall någon gång? Det har jag! Jag trodde jag skulle dö hela tiden och grät av lycka när jag förstod att jag överlevde. När jag är på en för hög höjd så drar det i svanskotan på mig, du vet samma känsla som en kan få när en kattunge slickar dig i ansiktet, fast då killar det bakom halsmandlarna. Vad jag vill försöka få fram är känslan när kroppen själv känner att något är farligt och signalerar. Nu är inte kattungar superfarligt, men åter igen, det är hur kroppen reagerar jag vill få fram. När vi förra året var iväg på vår äventyrssemester så visste vi att vi en av dagarna skulle "testa klättring". Kul tänkte vi då både jag och Malin älskar att testa nya saker. Alla har ju sett en klättervägg på ett eller annat sätt, du vet, du snörar på dig en dräkt, klättrar upp och repellerar dig ner. Kul! Låt mig ta dig igenom denna dag av "lite klättring". Låt mig bara sammanfatta det i förhand: Jag trodde jag skulle dö. Alltså på riktigt dö. DÖ. Jag borde anat oråd när vi släpptes av i ett stenigt ökenlandskap och vandrade i ca 1 timme mot ett berg. Men i mitt huvud så tänkte jag fortfarande att vi skulle "klättra lite". Det beror på vad "lite" betyder och vem som definierar det. Jag menar om Göran Kropp hade sagt "lite klättring" så hade jag förstått. Nu dog ju han så tragiskt i just en klättringsolycka och han var ändå ett proffs. Vår klättring som vi hade framför oss skulle visa sig vara just "lite klättring", alltså från Göran Kropps perspektiv! Vår guide, var absolut 100%. Om vi skulle nämna något form av problem i det sammanhanget så var det kanske hans bristande engelska då han även var 100% spansktalande. Vi förstod ändå varandra så pass att jag insåg att detta var "safe" och "no one has died...yet". Ah! Tryggt! 5 etapper skulle vi ta oss igenom, "the first one is easy sa guiden. Okej, stanna här: HÄR, först här, efter vi har satt på oss vår "gear", haft en genomgång hur klättringen och säkerhetsanordningen fungerar, så förstår jag att vi inte bara ska klättra upp för en vägg och repellera oss ner. Vi.ska.klättra! Malin, som är en föredetta konståkningsstjärna har liksom lår som en känguru, alltså styrkan, dom ser inte ur som kängurulår. You go first sa han till Malin, you go second, sa han till mig. Jag förstår i efterhand varför han valde det så. Malin liksom skuttade upp för berget. Jag smög upp för berget med pirr i svanskotan och med gråten i halsen och absolut en tanke på att jag skulle dö. [caption id="attachment_1245" align="aligncenter" width="768"] Malin fångar ett moment uppifrån...[/caption] [caption id="attachment_1244" align="aligncenter" width="3472"] Fotot taget av vår guide som skrek "smile". När en guide skriker "smile" då smajlar man. Mao, detta är inte den egentliga känslan som befinner sig i kroppen..[/caption] [caption id="attachment_1243" align="aligncenter" width="3472"] Här däremot fångas den korrekta känslan hos mig.[/caption] Vi pratar nästan vertikala väggar. På valda platser fanns handtag av armerat järn som du kunde både stå på och använda som hjälp för att dra dig uppåt. Om jag hade fått välja så hade jag placerat ut dessa lite närmare varandra! Men nu var det ju inte jag som skapade denna rutt, för det hade till en start varit ett väldigt dåligt val med tanke på min höjdrädsla som nämndes i början. Vid ett tillfälle, på ettapp 2, som var den svåraste av alla 5 ettapper, så var jag HELT övertygad om att detta absolut kunde vara den sista platsen jag någonsin skulle besöka. Vid ett tillfälle stod jag med foten på en av dom utplacerade handtagen, den andra foten på en liten liten avsats i berget, ena handen höll i ett annat handtag och för att förflytta mig uppåt var jag tvungen att göra ett "hopp", säkert inte så högt, men för mig kändes det som det viktigaste hoppet jag någonsin skulle göra i hela mitt liv! Ni vet känslan när man bara "äh, fuck it" och kör, lite på vinst eller förlust, ni vet den känslan! Den känslan kom till mig där när stod tryckt mot berget. Jag tittade uppåt, drog ett djupt andetag och tänkte "fuck it" tog i med all kraft och hoppade livets viktigaste hopp, och klarade det. Jag fångade det andra handtaget, drog mig upp med armarna så att min fot kunde förflytta sig från det nedre handtaget till det övre. Förlåt. Men känslan, den känslan, av att klara något som jag inte trodde var möjligt för mig, är den bästa känslan jag har känt i hela mitt liv, mina barns födslar inkluderat. [caption id="attachment_1266" align="aligncenter" width="2316"] #STOLT[/caption] Efter detta fortsatte klättringen. Men ingenting kändes längre omöjligt. Jag gick på lina över att stup som kanske var...tja... 90 meter? Jag gungade ut för en avsats som jag absolut hade dött av om jag hade hoppat och inte var fastkedjad i gungan, jag klättrade på riktigt rakt upp och igenom ett hål i berget. Och jag kom ut på andra sidan, på toppen, och såg ut över en makalös utsikt, dvs mig själv och min vän Malin, och vetskapen att vi hade gjort detta. Aldrig någonsin har jag varit så stolt över mig själv. Det visade sig att detta äventyr var precis vad vi bägge behövde, att få koppla bort hjärnan en stund, att inte behöva tänka på renovering, hälsa och träna hundvalpar att bli rumsrena var som ren och skär terapi för själen. När jag satt här på toppen och gick igenom att jag faktiskt vågade och vad jag faktiskt presterat så var det inte långt ifrån tårar över mitt eget mod och min styrka. Jag kände att jag kan ta mig fan göra allt bara jag ger mig fan på det. Och lite den känslan har jag burit med mig efter denna aktivitet. När mitt mod tryter, eller när jag ser en uppgift framför mig som omöjlig så brukar jag tänka tillbaka på den här dagen, då "lite klättring" stod på schemat, när jag klev in med ett oroligt sug i svanskotan och klev ut på andra sidan med en känsla att ingen är omöjligt. Och när jag hittar den känslan så brukar det jag oroar mig för att jag inte klarar gå rätt så bra ändå. [caption id="attachment_1251" align="aligncenter" width="5472"] Malin och jag, on top of the world.[/caption]
