IGÅR var jag och en kollega iväg på ett möte i Mariefred. Dagen började som vanligt i kaos, barnen skulle väckas, utfodras, kläs på, skjutsas till vardera skola och därefter åkte jag och kollegan till Mariefred. Självklart körde vi fel på vägen dit pga att jag envisas med att följa GPS´n istället för vägskyltar. Vägskyltar är logiskt. GPS´s är ologiskt. Speciellt dom gångerna som jag är ute och åker utanför kartan och befinner mig i en sjö eller liknande, eller dom gånger GPS`s förflyttar sig på skärmen mer långsamt än jag kör i verkligheten vilket alltid resulterar i att när vägen svänger och vi ska av så inte fan svänger jag. Det är alltid lite jobbigt att köra fel på väg mot ett möte, speciellt när avfarten är på samma ställe varje gång, ni vet där efter Södertälje, där vägen svänger mot Mariefred, Strängnäs och Eskilstuna bla...där svänger aldrig jag, speciellt inte dom gångerna jag är på väg dit vilket händer ibland. Skitisamma. Vi kommer fram till Mariefred och har möte på Gripsholms Värdshus. När vi kommer dit så är det full konferens och receptioniskvinnan i receptionen har fullt upp. Jag som inte ätit någon frukost är på väg att bokstavligen lägga mig ner framför receptionen och dö av hunger. Jag frågar receptionskvinnan lite vänligt om "det finns något att äta"? - Nä, svarar hon och informerar att frukosten faktiskt tog slut för några minuter sedan och tittar in mot frukostbuffén som fortfarande står uppdukat och säger att "frukosten är slut!" Frågar om jag kan smita in och ta en liten brödbit? men fick som svar att "det fungerar tyvärr inte så". Jag avskyr när människor som jobbar med service, vars egentligen enda uppdrag är att förse människor med service, säger "det fungerar tyvärr inte så". Missförstå mig inte nu, är det något jag älskar så är det service, har jobbat med det själv i hela mitt liv på ett eller annat sätt. Men där och då ville jag döda henne. Sneglade på konferensmänniskornas bullfat som stod bredvid vårt bord och frågade om det gick att köpa en liten bit bulle från konferensmänniskornas bullfat. Kunde såklart utan att blinka räkna ut att det absolut inte var möjligt. "Om ni ska vara här och jobba så kostar det 100:- per person i wifi-avgift" sa receptionskvinnan. Vi neg lite fint och informerade att vi behövde ingen jävla wifi! Himlade sen med ögonen så mycket att jag såg in i min egna hjärna och gick därifrån med en ytterst slug plan: Jag skulle stjäla en bulle av konferensmänniskorna när receptionistkvinnan inte såg och koppla upp mig mot mitt egna wifi! Ni vet känslan när en ska göra något som en inte får, och det känns som att ALLA i hela världen stirrar på en, övervakar vartenda steg. Och du själv, jag, bulltjuven i det här sammanhanget, gjorde allt för att stå nära, men inte för nära bullfatet på ett absolut avslappnat sätt utan några som helst planer att genomföra en regelrätt stöld. Och där, vid ett ögonblick så tittade både receptionistkvinnan och konferensmänniskorna bort och jag.knep.en.halv.bulle.!. Oj vilken bulle. "Snott smakar alltid godast" finns det inget ordspråk som heter, men jag tror jag skapade det där och då. Åt min stulna halva kanelbulle med sluten hand, dvs jag dolde hela bullen i handen och låtsades gäspa och tog ett litet bett på stöldgodset. Ser plötsligt i periferin hur kvinnan i receptionen började gå mot oss. Kände hur jag i panik började svettas lite och kände att jag liksom tog det som fanns kvar av bullen och la den i bägge händerna och dolde händerna under bordet. Receptionistkvinnan kom plötsligt fram till vårt bord och tittade på mig...jag känner hur jag sväljer ner en liten bit av mitt stöldgods och tittade på henne och inväntade att hon skulle säga "följ med här, jag har ringt polisen, dom står utanför för att föra dig till arresten". Men nej...hon såg på mig och log och sa "konferensmänniskorna (det sa hon såklart inte) åt inte upp alla bullar, så om ni vill ha så skulle jag gärna bjuda er på en bulle. Ridå. Min halva halvätna bulle jag gömde i handen la jag i panik rakt ner i handväskan och sa "åh gud så snällt, ja tack gärna!" Jag greppade en bulle från konferens-bulls-fatet och sa tack, skämdes som en hund som bajsat på huvudkudden och tittade på min bulle som låg i handväskan och kände att den var inte lika god längre. Såna här stunder är så fina ändå. Ni vet när ni sågat och idiotförklarat en person vid knäskålarna och när personen du sågat sen visar sig vara en fantastisk människa som egentligen bara utfört sitt jobb och jag fattar ju att en anställd kan dela ut bullar till människor till höger och vänster som dessutom vägrar betala för wi-fi´t på hotellet. Mötet var fint. Vi åt en fantastiskt lunch som vi höjde till skyarna, mest jag då jag fortfarande led av otroligt dåligt samvete. Gick en promenad från värdshuset och såg svanarna som skapade ett hjärta med halsarna när dom körde näbb mot näbb som en kärlekshyllning till Gripsholms värdshus och receptionistkvinnan för hennes goda gärning. Nästa gång jag åker till Mariefred och Gripsholms värdshus ska jag köra rätt på direkten och kanske stanna över för bullarna var fantastiska. Nu fredagkväll, ska hem till några vänner och sno middag från dem. Det blir fint. Hej!
