Sa en vän (Fi Lindfors, ett starkt följartips på instagram om ni inte redan följer) till mig förra sommaren, och sen dess har jag alltid sagt JA när något av barnen frågat mig om jag vill bada. Detta har satt mig i en del situationer när jag faktiskt har känt att jag hellre skulle hugga av mig en liten valfri kroppsdel än att stoppa tårna i ett kallt hav smyckat av ett sommarregn. Men det jag lärt mig av detta är att varje bad är kul, speciellt de som är lite utanför den en egentligen önskar sig, dvs: en folktom strand utan skrikande barn, ett kristallklart vatten och en sol som står i zenit hela dagen och sandkorn lika mjuka som potatismjöl. Men face it, vi bor inte på Maldiverna i Sverige. Igår vaknade jag efter att ha varit ute på en middag som började kl 18 och slutade 03. Såna kvällar är ibland lite tuffa efter en fyllt 40 år... eller låt mig omformulera mig, kvällarna är lätta och underbara, det är dagen efter som är av tuff natur. Delar av den här dagen bestod av ett monsunregn blandat med hagel där vi bor. I det ögonblicket, när regnet och haglet regnar och haglar så mycket så en börjar känna oro i kroppen över ifall hus och land kommer att hålla för den här prövningen så säger något av barnen "bada skulle va kul ska vi gå och bada mamma". Och i det löftet jag har avgett så är det bara att sluta ögonen, tänka på en inre rofylld plats och säga "Ja". Nu slutade det regna och ett bad var nog precis det jag behövde den här dagen. Men faktum är: Det finns inget bad med sina barn som du någonsin kommer att ångra. Och vi vet ju alla att när dagen är kommen, och vi ligger där och ska checka ut, då är det ju liksom inte sakerna vi gjorde vi kommer att ångra utan baden med barnen vi aldrig tog. Det är i alla fall mitt motto. Grävde lite i sommararkivet och hittade dessa. Ingen kan bli irriterad på dessa bilder! So long, har ett iskallt bad som väntar :)
