Hej kompisar, jag har gjort något helt otroligt överraskande. Ni som valt att följa mig på instagram har med största sannolikhet redan hört mig skryta om detta vid varje tillfälle jag får, och vem vore jag om jag stannade där? Nej, det måste ta plats här också. JAG, människan som tror att folk som springer flyr från något som jagar dem. JAG, människan som blir så satans uttråkad av att jogga - och då har jag provat allt, ljudböcker, musik, sällskap, you name it. JAG - som verkligen HAR ett pannben, blir så otroligt besviken på mig själv varje gång jag springer pga jag känner mig tung, det går långsamt och jag tror jag ska dö innan jag sprungit en kilometer. [caption id="attachment_2280" align="aligncenter" width="4032"] Bild från mitten av april då jag sprang 2 km och bokstavligen trodde jag skulle kräkas upp mina inälvor.[/caption] Weekly Revolt som jag och Marcus började med den 11e april är ett träningsupplägg där du gradvis ökar din träning, ditt flås och med det din styrka och kondition. Tex: första veckan är ditt mål att dagligen göra 5 armhävningar och 5 tex rygglyft. Nu, vecka 8 gör vi dagligen 40 armhävningar och 40 squats, till saken hör är att jag klarar att göra 40 armhävningar, på tå, utan paus - dom kanske inte rent tekniskt är 100%, men det är fortfarande 40 armhävningar my style. Vi har inte sprungit mycket under dessa veckor, men det har varit tempohöjande utmaningar 2 gånger i veckan och sen dagliga då. Jag tror vi har sprungit vid 4 tillfällen om jag minns rätt, första gången 1 km (jag trodde då att livet var över) andra gången 2 km, nästa gång 5 km och därefter 3 om jag minns helt rätt. Så när utmaningen i förra veckan kom, vecka 7, att vi skulle springa en mil så tänkte jag: det här går aldrig! [caption id="attachment_2691" align="aligncenter" width="2316"] Innan...[/caption] När Douglas hade fotbollsträning i måndags, snörade jag och mannen på oss våra löparskor fast beslutna att vi milen skulle tas. Nja, riktigt så proffsigt som det låter var det inte. Löparskorna är från ungefär 2014 till en start, jag fick övertala mannen flertalet gånger att det var den här kvällen det skulle ske, och mannen fick sen i min tur övertala mig att - jo, vi gör det! Sen drog vi ut och sprang lite på måfå i området och hittade inom kort en asfalterad slinga som utlovade 4,2 km löpspår, egentligen inte helt perfekt, två varv, mentalt ogörbart typ. MEN kära ni. När vi hade sprungit ett varv, överraskande lätt (kan knappt tro att jag säger så) så skapade vi en plan. 1: vi visste att vi sprungit 1 km för att komma till den asfalterande slingan, 2: vi tänkte att "om vi springer ca 2 km på varv 2 och tar därefter och vänder och kör 2 km tillbaka och sen 1 km till startplatsen så har vi avverkat 10 km, "gu va bra". [caption id="attachment_2688" align="aligncenter" width="2316"] Under...[/caption] När vi kommit 2 km in på slingan så tittade vi på varandra och bara nickade och sa ljudlöst att "vi springer vidare". Kanonbra. Här någonstans hade vi egentligen inte tänkt på att vi bägge är över 40, att vi inte sprungit en mil någonsin på asfalterat underlag, med skor som borde bytts ut för flera flera år sedan. Ungefär efter 6,5 km, dvs 500 meter längre än vad vår tidigare brytpunkt för att vända om var så började liksom våra kroppar göra rätt så ont om jag ska vara helt ärlig. Marcus knän smärtade rätt så mycket om jag bara ska basera det på hur han lät. Min höger vad började nypa rätt ordentligt, efter en stund så började höger rumpa kännas rätt så rejält och ge några hundra till så var höger bakre lår rätt så inblandat i problematiken. Så där sprang vi, en person med smärta i bägge knän vilket gör att en person ser ut som att personen springer på glödande kol, staplande lite så. Den andra personen, dvs jag, haltsprang liksom fram men höger sidan liksom lite släpande, ungefär lite som två zombies kan en säga. Men, det är egentligen inte det viktiga i detta. Alla vet att hur en springer är inte det viktiga, utan att en överlever, det har ju Phoebe Buffay lärt oss. Slutligen, när vi överlevt oss igenom två varv av den asfalterade slingan, och när vi sprungit den sista kilometern till där vi startade, så insåg jag att "herregud, vi gjorde det, vi sprang milen". Ett av mina mest stolta ögonblick i mitt liv förutom den gången då jag födde barn. [caption id="attachment_2685" align="aligncenter" width="2316"] till sist, efter...[/caption] Har nu signat upp mig på Weekly Revolts löparprogram i sommar. Herregud, vem är jag ens?
