Jag vet inte om jag är redo! Det känns som en så otroligt kort stund sen jag var där på BB och klämde ut vår förstfödda, Oscar. En iskall natt precis i början av december. En förlossning där jag hade planerat allt. Jag skulle föda under frid och fröjd på mitt egna rum hos BB-Stockholm, där julstjärnor hängde i fönstret och där mitt medhavda lugnande doftljus skulle sprida harmoni och lugn och där Hillary Duff´s "Mercy" skulle spelas lite sådär mysigt i bakgrunden. Nu blev det inte så. Alla som inte har fött barn vet exakt ingenting om hur en förlossning kan gå till. Och alla som fött barn vet att det varken går att planera, eller som i mitt fall, finna mys och harmoni under själva händelseförloppet. Doftljus? Vem i hela världen kan tro att tallbarr blandat med doft av blod och bajskorvar skulle sprida harmoni? Det enda som kanske stämde in med mina planer var innebörden i låten Mercy, för ja, jag bad om nåd. Ens förstfödda barn är något speciellt. Det får ju faktiskt oss föräldrar att för första gången få uppleva allt ,allt det där första med ett barn är ofta alltid stort. Första bajskorven är kul. Inte för andra, men för förstagångsföräldrar..."oj titta vilken stor" Jag har vänner som fotograferat första bajskorven, true story. Första tanden är så söt "som ett litet riskorn som tittar fram" Snark, ingen utan barn bryr sig nog egentligen! Sen finns det såklart moment som är helt relevanta i stolthets-skalan: första leendet (även om det sägs att det kan vara gaser) första steget, första ordet.....första gången barnet börjar högstadiet. För det är där vi är nu va. Min.förstfödda.ska.börja.högstadiet.utropstecken. Ett annat kapitel i livet som känns som igår var när Oscar började 1a klass. Det var en liknande känsla som jag har nu. Jag har naturligtvis förträngt den känslan jag hade, men jag kan tänka mig att OM jag skulle kommit ihåg den så skulle den vara precis som den känslan jag känner nu. Det jag minns är att han står där, med sin ryggsäck utan något som helst innehåll men ryggsäcken var det viktigaste för Oscar till 1a klass. Känslan att få följa med in i klassrummet, hitta Oscars plats och känna att jag växte tillsammans med honom. Ingen förälder följer med sin sjundeklassare in i klassrummet på första skoldagen, det är nämligen nu vi växer isär? Jag har svårt att ta in den här informationen i min mammahjärna. Hur ska barnet som jag precis födde klara av högstadiet? Det var ju nyss jag höll dig i min famn och vyssade dig till sömns till ljudet av dammsugaren i bakgrunden, för du somnade så mycket lättare då. Det var nyss jag tvingade mig själv att låta som en sportbil när du blev ledsen för jag visste att du blev gladare då. Och nu ska du börja sjuan. VET ni vad jag gjorde när jag började sjuan och under högstadietåren? Om jag rökte? Check på den! Om jag drack alkohol? Check igen. Om jag grovhånglade? Check check check! Om jag försökte vara den kaxigaste bruden i skolan och skolkade och snattade godis på rasterna? Check. Jag ser ju fullt av föräldrar runt omkring mig som överlevt när deras förstfödda började högstadiet. Och med överlevt menar jag inte att jag tror att jag ska dö! Jag menar mer att det går för fort! Och förvisso, fortsätter det gå i den här farten så kommer döden strax att vara ett faktum och det är jag nog inte heller redo för. Varje morgon när Oscar vaknar så kommer han ner från sitt sovrum, går fram till mig, ger mig en kram och säger "godmorgon mamma". Jag är livrädd att det ska försvinna. Jag är livrädd över att han ska bli för stor för mig. Att jag kommer bli den pinsamma morsan som tvångskramar honom och sen försöker pussa hans ansikte men gör det i luften för att han redan slingrat sig undan. Jag typ VILL att han ska vara mörkrädd så att chansen finns att han vaknar livrädd och att han då kommer in och kryper ner i vår säng. Men jag vet ju att jag bara måste låta det ske, släppa taget liksom. Och jag vet egentligen innerst inne att det kommer att gå bra. Jag menar jag överlevde ju, och min sons förstånd är ljusår bättre än mitt var när jag började sjuan. Jag har hållit mig relativt lugn i hans sällskap. Jag har inte informerat honom om allt för mycket gällande mina känslor kring hans "kliv" in i "vuxenvärlden". Jag sa någon gång att jag ville att han skulle vara såhär liten för alltid, då tittade Oscar på mig och sa "men då betyder det ju att jag måste dö?" och det är ju liksom inget alternativ vi jobbar med här! Jag får helt enkelt lära mig att förstå att han precis som alla människor på den här planeten åldras. Tex igår så åkte vi och shoppade kläder till skolstarten eftersom han vuxit någonstans närmare 150 cm den här sommaren...PÅ HERRAVDELNINGEN!? Som om det inte vore nog så fick jag dessutom sitta utanför omklädningsrummet när han bytte om. Det har nu blivit kväll. Oscars första skoldag i sjuan är avklarad. När klockan började närma sig 15 och jag visste att han var på väg hem satt jag vid köksbordet och jobbade istället för att stormande springa fram till honom och skrikande fråga hur första dagen i högstadiet har varit. Oscar kom in, sparkade av sig skorna, gled in i köket och kom fram till mig och kramade mig bakifrån och sa "hej mamma" Hej gubben sa jag drog in med näsan för att känna spår av eventuell röklukt, fanns såklart inte. "Får jag ta en glass?" Ta hundra svarade jag och kände att det kanske blir bra det här ändå.
