...väntar aldrig för länge...sägs det ju. Nu fick vi iof vänta i 10 minuter på att getansvariga kom så Douglas fick valuta för sin tid han spenderat med att vänta på maten som geten skulle få. Det är ju också det här som är så förbannat härligt här, tiden. Överhörde ett samtal i receptionen på Arran i Tännäskröket, där kvinnan som jobbade där pratade med en kommande gäst i telefon; "jamen jag bor i Funäsdalen så jag kan ta md dina skidor och svänga förbi dig på vägen hem, jag slutar någon gång mellan 16 och 17.30". Detta fenomen sker inte i Stockholm, och då menar jag fenomenet "vi hjälps åt" och "jamen självklart". Såklart det finns människor i Stockholm under denna kategori också, men dom är väldigt ovanliga eller så är dom inflyttade. Getterna visste att maten kommer runt kl 14, vi är från Stockholm och hann kika på klockan ungefär 6-7 gånger innan en man gled in på en skoter och med ett brett leende hälsade på barnen och dom två getterna Helium och Lillemor som stod och väntade på käk. Getterna matades och vi gick därifrån alla väldigt nöjda och belåtna, på vägen mot liften hjälpte jag en kvinna att ta upp en stav trots att hon inte behövde min hjälp då hon lagt staven på marken för tillfället. Kändes ändå bra att ha smittats av den åkomman som folk drabbas av här i Tännäskröket.
