Oh god, inte nu igen. Jag vet precis vad som väntar och känner rädslan komma krypande i närminnet. Pannan börjar bete sig sådär att jag känner att svetten är på väg men den spräcker inte riktigt barriären helt och hållet utan ligger där under ytan och skapar den där kallsvettiga hemska känslan vilket för med sig en uns av illamående. Jag tar ett djupt andetag, samlar mig och ber till någon form av högre makt att jag.ska.klara.av.även.denna.prövning som livet utsätter mig för. Okej, jag är redo, jag är redo för att möta det helvetet som väntar mig. Jag tar någon form av inre sats, sliter av mig ett lager av kläder för att ge mig en chans att förgås, böjer mig framåt och säger till min son: Okej, nu vill jag att du hjälper mig att föra in foten i pjäxan, okej! I övrigt var dagen igår helt makalös. Tack till alla högre makter. Hej.
