Gud, jag har en bild av att december ska vara harmonisk och helt jäkla rofylld. Detta intalar jag mig själv varje år, och varje år får jag en smärre chock över hur satans stressig december är. Jag tycker vi from nu kan jämföra december med en graviditet och förlossning. När jag varit gravid så har jag inte tänkt så mycket på vad som skall komma under själva graviditeten, inte först mot slutet, då det först börjar bli verkligt att den faktiskt att den snart är här. Jag har en fantastiskt romantiserad bild av hur underbart och fantastiskt det ska bli när december kommer med allt som hör till. Huset ska julpyntas, varje advent ska firas med rykande varm glögg och hembakt julgodis. Vi ska känna tacksamhet och kärlek till hemmamyset och pysslet och snart, snart kommer den...åh, bara massa kärlek och mys i vårt hus. Och precis som jag glömt bort all smärta och obehag en förlossning faktiskt kan bära med sig så glömmer jag bort hur det faktiskt är när december väl är här. Smärtan! Där är den. I år igen. Tänk att jag glömt va. [caption id="attachment_1533" align="aligncenter" width="1092"] Plastgran i Spanien, julafton 2018.[/caption] Varje december är såhär. Jag har så mycket planer för allt jag ska göra. Och ändå så står jag här, i mitten av december, med mindre än 2 veckor kvar och har någon panik över allt som inte gjorts. Precis som med den där förlossningsväskan som skulle packas i god tid till leveransdatumet. Bebissängen som skulle monteras upp. Väggarna i barnrummet som skulle målas i en sober lugnande färg. Gosedjuren som skulle inhandlas... [caption id="attachment_1532" align="aligncenter" width="3024"] Julafton 2019 på besök i Sverige i vårt gamla hus vi hyrde ut...[/caption] Julklapparna som jag planerat vara klar med vid det här laget är så klart så långt ifrån klart det bara går. Julstakarna åkte förvisso upp redan i november men bara av den anledningen att det blev så satans mörkt ute så vi behövde addera ljus för att över huvud taget ha något ljus i huset som kunde leda oss hem. Ungefär som Betlehemsstjärnans funktion om jag minns det hela rätt. Men i övrigt så lyser julen med sin frånvaro i huset! Tja, om en inte räknar med den adventljusstake jag och vår yngsta fixade i panik den andra advent. Men den adventsljusstaken är en så stor brandfara i sig själv så den vågar vi knappt tända utan att ha någon form av eldvakt som stirrar på den under rädsla att något av alla saker vi slängt ner i det gamla fatet ska fatta eld. December stressar mig! Det är som slutet av en graviditet. Det här så jäkla mycket hela tiden och det är NU, innan självaste julafton en ska hinna med att göra ALLT juligt som bara går. Precis som veckorna innan jag födde barn. Herregud, där hade jag gått och släpat och dragit mig och tänkt att "det där gör jag sen", precis som nu. Och sen, smack bara, rakt in your face så är december här och jag har inte hunnit med ett skvatt egentligen av vad jag har tänkt mig att jag ska göra. Inget glöggmingel, ingen jullunch, ingen julfest, ingen lugn och jävla ro i hemmets mysiga vrå. Vi är inte helt misslyckade. Julgranen åkte faktiskt upp i går. Och precis som när jag födde barn så hade jag faktiskt en påse med Snickers i kylen som jag planerat att ha med till BB...till mannen förvisso, hade inte pallat med att HAN skulle få ett blodsockerfall under själva latensfasen, eller senare heller för den delen. [caption id="attachment_1531" align="aligncenter" width="3024"] Julafton 2020 i lägenheten på Kvarnholmen.[/caption] Trots att julen inte ens varit så sitter jag redan nu och tänker hur jag ska göra nästa gång och år. Precis som när jag var gravid. "nästa graviditet så ska jag inte...." och sen så gjorde jag precis samma sak igen pga att jag glömde bort. Jag vet att jag kommer stå här, precis om ett år och känna exakt samma sak igen. Stress. Förra året pratade min äldsta sons lärarinna om julen i mins sons klass. Hon berättade om julens mirakel och hur hon firar jul med sin familj. Hon frågade i klassen hur dom känner inför julen som högtid. Min son sa då "min mamma säger att det är ett julmirakel om hon över huvud taget överlever julen det här året". Jag kände mig inte jättestolt då. [caption id="attachment_1529" align="aligncenter" width="3024"] Julgranen 2021 i hyrhuset vi bodde i under tiden vi väntade på huset vi renoverar...[/caption] Så. Nu bestämmer jag mig. Det får bli som det blir. Hinner inte julpyntet upp så hinner det inte det. Och om vår andra gran (yes jag köpte två i all upphetsning kring myset och julpyntet) som står farstun utomhus dör och vissnar ihop, så är det så. Från och med nu ska jag bara försöka hitta lugnet. Lugnet i december. Så att jag till julafton eller beräknat förlossningsdatum eller hur vi önskar se på saken, kan vara lugn och harmonisk och helt jäkla rofylld. [caption id="attachment_1537" align="aligncenter" width="4032"] Julen 2022. Julgranen med extremt dålig belysning..i huset vi bor i nu.[/caption] Det slår mig nu. Det kanske är det här? 6 år. 6 olika bostäder. 6 olika jular. Gu så spännande med julen 2023. Ser fram emot den redan nu....ni ser, jag har redan glömt. Godnatt.
