...bokföringen. Fan ta den. Eller fan ta mig som inte kan hålla reda på kvitton, utlägg, fakturor och allt jävla helvete som en ska hålla reda på. Jag vet att det finns appar som du kan skjuta av allt direkt i, tro mig, men det hjälper mig inte eftersom det är jag i slutänden som fysiskt behöver komma ihåg och göra detta. Det spelar faktiskt heller ingen roll om jag kommer ihåg det slår det mig nu, finns inte lusten där så blir det inte gjort. Story of my Life. Den tråkigaste fakturan denna månad är trängselavgiften för nya skurubron! 4 kronor per väg kostar det att köra över den. Jag har kört över den två gånger, min faktura var på 308 kronor. Anledningen: jag glömde såklart bort att betala fakturan första gången och in trillade en påminellseavgift tjolahopp. Körde en monolog med alla svordomar och könsord jag kan när jag upptäckte detta. Dom var absolut inte riktade till trafikverket eller vem det är som tycker att denna påminnelseavgift är rimlig, utan totalt 100% riktad till mig själv. Deppet. Min mamma skrev till mig "sluta slösa pengar!!!!!" (blir rädd när människor använder många utropstecken, det blir liksom aggressivt då) Mamma, jag vet, men jag kan inte. Det går inte. Det bara är så. Älska mig för den jag är och även solen har fläckar bla bla bla osv. Min man sa till mig "varför låter du inte mig göra detta?" - förstod inte direkt vad han menade, men han förtydligade att han skulle ta hand om mina kvitton och fakturor och se till att dom blir betalda. Detta sa han i samma ögonblick som han skulle åka iväg med vår hund Sture till veterinären då sprutan för kennelhosta har missats av ansvarig person (ansvarig kan absolut vara jag) och detta skulle göras idag. Han tittade på mig när jag satt där håglös i soffan med hopp om livet, sen sa han "jag älskar dig och din stökiga hjärna". Här började jag grina. Jag är inte ens där i min menscykel utan jag är mitt i min brinnande ruttnande ägglossning. Detta är bara så min hjärna fungerar. Längtar tills min utredning är klar, att jag får på papper att jag har ADHD, har jag inte det så är jag väl bara felfödd, oavsett så kan jag trycka upp bägge anledningarna i ansiktet på min mamma nästa gång hon skriver med hundra utropstecken att jag ska sluta slösa pengar :) Nu ska jag ut och ta en promenad i skogen, där går det alltid att fokusera på rätt sak: fågelkvitter, blad som prasslar, grönt och en massa härlig dopamin som bara smeker min hjärna. Ps, jag älskar min mamma, hon har trots allt stått ut med det här i 48 år. Kram