Idag har vi haft begravning i familjen Lasses. Även om detta har skett tidigare så är det deppigt. Jag ÄLSKAR djur, alla djur faktiskt, har svårt att ha ihjäl något form av levande och har sen jag varit liten hjälpt daggmaskar och sniglar över gatan för att dom ska slippa bli påkörda. Detta har gått rakt ner i min ena sons DNA som blivit exakt som mig. Jag vet inte hur många möss han har räddat från vår katt, i många fall har musen klarat sig när han jagat iväg Pepsi (katten) för att rädda den mus hon inte har orkat äta upp utan bara vill använda som leksak. I veckan hittades en liten skogsmus på vår hallmatta. Varsamt la vi den i en låda tillsammans med lite nötter, en bit ost och lite vatten. Ett täcke klipptes ut från ett gammalt glasögonfodral och sen har vi vakat och vaktat. Musen, som döptes till Rattatouilli fick bo i badkaret i sin låda under natten så att Pepsi inte kunde nosa upp honom (yes vi könsbestämde musen) När vi vaknade morgonen efter så var vi dom enda som gjorde det då musen somnat in i sin föralltidsömn. Otroligt sorgligt, men också fint att barnen får lära sig om liv och död på något sätt. Vi tömde vår tändsticksask och bäddade ner Rattatoilli tillsammans med lite nötter som vi absolut tror att han tog med sig till andra sidan. Så, nu ligger han här i vår trädgård. Marcus är nervös över att det kommer sluta i en musmassgrav om vi ska fortsätta på det här sättet
