Jag känner mig som Cameron Diaz i The Holiday, ni vet den där scenen där hon sitter och försöker framkalla tårar för att hon så gärna vill gråta. Som hon kämpar va! Försöker gråta över situationer som händer i hennes liv, utan resultat. Jag är en glad skit! Det är typ allmänt känt. Jag borstar av mig när saker sker och går vidare och blickar framåt. Allt det där jobbiga trycker jag undan i en osynlig påse och det har gått bra, påsen dyker upp någon gång ibland och så men då trycker jag bara till den igen så åker det ner någonstans i botten och blir kvar där. Jag är också en person som har otroligt nära till mina känslor. Jag kan brinna av om något gör mig förbannad. Jag gråter massvis till lyckliga slut och stunder. Och om ett tecknat djur dör i en film så finns det ingen hejd på mina tårar. Just nu har allt det där jag tryckt ner långt i botten liksom brusat upp och ligger där och bara väntar på att få "break the surface". Och jag liksom känner hur det ligger där och bara vill komma upp till ytan. Jag vet precis vad som finns i den där påsen just nu. Det är bla sorgen över att mamma satt själv hemma under hela pandemin vilket fått henne låg, det är bitterheten, ilskan och sorgen över min pappa som är sjuk, känslan att inte räcka till och viljan att vara alla till lags. Känslan att göra människor besvikna. En vän sa till mig en gång för länge sen att hon förväntade mer av mig än av hennes andra vänner, det blev så jäkla betungande då jag lastade på ännu mer vikt och ansvar över hur någon annan mår på mina egna axlar. Jag har levt lite så sen dess. Att jag tror att det förväntas saker utifrån det här som är jag. Så ni förstår, den där påsen, full av sorg och känslor som absolut inte har bearbetas, har varit på väg upp ett tag nu. Jag gick till en psykolog en gång. Jag tror jag nämt det vid något tillfälle? Det hela slutade i alla fall med att jag skulle springa som mitt vuxna jag mot mitt jag som barn, på en plats någonstans jag valt (jag valde inte alls överraskande faktiskt Thailand pga varmt och mysigt) och i tankarna klädde jag på mig en vit klänning med brodyr på (kan inte minnas att jag haft en sån) och sen sprang vi mot varandra i något som jag tror var en solnedgång och som vi grät... "Det blir etttusenfyrahundrafemtio kronor" sa psykologen efteråt och jag kände "fan va oäkta" och gick aldrig mer dit. Igår var en redig jävla rövdag. Inte hela dagen. Men dom bitarna som var röviga rövade ner hela dagen helt enkelt. Och i morse när jag var ute med hunden så ville jag bara gråta. Jag liksom kände trycket i huvudet och bröstet och känslan av att få en utlösning i form av ett riktigt jäkla gråt kändes extremt välbehövligt. Tog en tur i skogen med hunden och gick där och försökte hulka igång mig. Ser mig själv utifrån hur jag kämpade "huuu huuu huuu" men nej, det funkade ej. Det gjorde inte saken bättre för nu kom känslan av att vara patetisk också! Om jag inte ens kan klara av att gråta i en skog, vad fasen kan jag ens åstadkomma då liksom? Ni vet, har en öppnat en dörr till ens mörka så slår alla jävla dörrar upp på vid gavel och hånar ens självkänsla tills man känner att man inte är mer än en liten lort. Patetisk. Tog hunden ut ur skogen och gick till en fotbollsplan och kastade pinne med honom. Han blir så glad vår hund Sture, när han får springa fritt utan koppel och få jaga efter en pinne, det är allt han begär. Han liksom studsar fram när han jagar ifatt pinnen och tittar på mig med pigga små ögon när han vill att jag ska kasta pinnen igen och igen. Jag insåg hur mycket glädje det här lilla djuret ger mig. Han finns alltid vid min sida och han vill mig alltid väl. Han älskar mig villkorslöst och ser upp till mig som att jag är det bästa han har. Jag är perfekt i hans ögon. Och då kom det. Gråtet. Och det var så förjäkla förlösande så jag bara grät - kastade pinne - grät - kastade pinne. Jag snorade och hulkade och fortsatte kasta den där jäkla pinnen och tittade på när hunden hoppade efter den. Satte mig till slut på en sten vid sidan av fotbollsplanen och fortsatte gråta. Och med allt som kom ut så tömdes den där påsen som jag packat full med massa sorg och känslor senaste tiden, och sakta men säkert släppte tankar i skallen och känslan att saker är vad det är och att andras lycka inte alltid hänger på mig! Det lindade om mig som en varm och gossig filt, precis vad som behövdes. Att ta ett beslut där du är snäll mot dig själv är ta mig fasen lycka. Cameron Diaz börjar ju till slut att gråta i The Holiday, och hon kommer till insikt och tar ett beslut och känner sig befriad. Och jag känner mig lite som Cameron just nu. Befriad. Så förbannat skönt. Men det är liksom den enda likheten här, jag ser liksom inte ut som Cameron Diaz gör efter hon gråtit. Men jag grät ur mig mina tankar och jag har en gullig hund och ibland så är det gott nog. Tack för att jag fick ventilera mig till er och använda er som mina psykologer - sätt gärna en diagnos i kommentarsfältet så kanske jag swishar ettusenfyrahundrafemtio kronor. Hulk.
