Eller iaf i 30 minuter. Kan iof kännas tillräckligt för en person som varit mamma i 13,5 år! Även om småbarnsåren är över så är fortfarande Småbarnsinstinkten påkopplad, det är svårt att slappna av en längre tid utan att det där inte alarmet börjar tjuta om att ”det är någonting som är i fara” (alla vet att tystnad och småbarn innebär exakt detta!) Men, just nu ligger jag här. Och försöker att inte göra någonting (vilket går åt helvete som ni märker). Framåt blir det glatt. Ikväll ska jag träffa en bästa vän som jag träffade när jag var 18. Evigheter sedan mao. Hon är gudmor till Douglas och sommelier = allt du behöver i en bästis. Hon har bott utomlands i 8 år men är nu tillbaka på svensk mark. Hennes dotter har flyttat till Australien för pluggeri men är också hemma nu. Vi hittade alltså denna lucka, en måndag, då jag, Suss och hennes dotter Emma är hemma, då slår en till helt enkelt. Emma, kan också vara den dottern jag aldrig fick men på något sätt fick in mitt DNA i ändå på något jäkligt märkligt sätt. Den vackraste bild jag äger på Suss. Höggravid, fiskandes, i Thailand med ett ansiktsuttryck blandat av lycka och Mikael Dubois - älskar henne. På onsdag åker vi till Karlstad. Efter det till vänner landställe i Norrtälje, vi kanske sneddar med och förbi Orust, vi får se. Och slutligen Gotland. Om jag ska ge er ett lifehack så är det detta: skaffa vänner med landställe, det blir billigast så. Ha en fin dag. Nu har jag vilat klart och jag känner att fara är på väg. Kram
