Två dagar på landet. Jag hade med mig en bok (En oväntad resa av Sheila O´Flanagan) Jag hade med mig nagellack (en fantastisk röd-orange färg till mina tår) Jag hade med mig en ansiktsmask och färg till fransar och bryn. Jag läste exakt noll sidor i boken. Jag målade exakt noll stycken tår. Ansiktsmasken glömde jag bort att jag hade med mig och fransarna är långt ifrån nyfärgade. Men nu var ju faktiskt syftet att åka till landet och ta det lugnt, och ibland kan den där jävla boken som åker med överallt för att "den måste läsas" bli ett satans stressmoment. Jag älskar att läsa böcker men jag avskyr att ha dem i min närhet när jag inte har tiden för då landar dom bara i ett ca 345 sidigt dåligt samvete. Och det var liksom inte boken och ögonfransfärgen eller egentiden med mina tår som skulle få mig att komma ner i varv, utan det var att få hänga med familjen i skärgårdsluft och släppa Sture fri i skogen även fast han är hund och absolut inte får springa utan koppel (jag vet det, 2 gubbar har nämligen på sista tiden informerat mig om detta och därefter skakat på huvudet åt min lilla glada hund och hans idiotiska matte) Stunden vi hade på berget vid bryggan då barnen drack varm choklad och bråkade om en chokladbit och skrek att dom skulle döda varandra var fin på riktigt trots olaga hot. Okej det är lördag. Vi ska iväg på middag ikväll. Klockan är 13.35 och ingen i familjen har borstat tänderna, det regnar dessutom ute så alla kan slappa i soffan. Finns inget bättre. Måste gå, har en kaffe som ropar mitt namn i köket. Kram
