Hej. Jag har ångest. ALLTID ångest dessa tillfällen. Ifrågasätter mig själv varje gång vi gör såhär, dvs reser bort från barnen. I morgon åker vi till London, jag och mannen och vänner. Allt känns så otroligt peppigt och underbart inför resan, och sen smäller det till. Ångesten att lämna barnen hemma själva medan vi är i ett annat land. Ja, alltså nu kommer dom ha barnvakt, vi är inte helt tappade även om jag kan känna att vi är det just nu. Dom kommer att spendera helgen med absolut ansvarsfulla människor, dvs sin farfar och mormor. Just nu har jag följande katastroftänk: Tänk om planet störtar? Jag lovar att jag har gått igenom scenariet ett flertal gånger (hur jag och mannen liksom är vid totalt medvetande och hinner tänka tusen tankar om hur barnen blir lämnade själva och ensamma utan oss innan vi slår i marken) Tänk om det sker en terroristattack? Tanken på att inte lämna hotellet någon gång alls under denna helg är absolut top of mind, och OM vi lämnar hotellet så måste vi undvika alla stora gator och turistställen. Tänk om det blir en jordbävning och endast vårt hotell jämnas med marken? Jag har alltid en backup-plan på hur jag ska kunna ta mig ut ur hotellet när detta händer. Att knyta sängkläder och hissa sig ut ur fönstret i god tid innan hotellet rasar fungerar överraskande bra i tanken faktiskt, dvs innan jag landar på marken och får en tegelsten i huvudet och dör naturligtvis. Tänker också att om jag tänker allt detta så händer det inte, eller tänker jag så för att jag förutspår framtiden och borde stanna hemma? Lurar jag ödet eller lurar ödet mig? Och varje resa så är dessa tankar som bortblåsta när vi landar på utländsk mark och dagarna ligger framför oss med bara tid för varandra och massa upplevelser. Tänker i skrivande stund att jag borde radera sista meningen bara för att inte jinxa framtiden. Jag blir galen! Är jag ensam om dessa tankar? Eller finns det fler med denna hjärna? Snälla säg ja.
