6 dagar i Åre, utan någon egentlig kontakt med honom alls, mer än små korta samtal som vi absolut initierade. 1 gång hörde han av sig självmant, det var när surfen var slut på hans mobil. Vi, överlyckliga av ett tecken på att han äntligen behövde honom, fyllde på surfen med överdriven glädje. Jag frågade vad han önskade att äta för middag på fredagskvällen när han kom hem. Oxfilé skrek han samtidigt som jag sprang till affären och införskaffade exakt vad han önskade. Väckte honom dagen efter strax efter kl 13.30 och såg till att jag hade lagat fattiga riddare lagom till hans entré. Om jag curlar honom? Oh ja, av hela mitt hjärta. Att låta sonen tro att hans hem är ett hotell kommer inom kort att ebba ut. Men just nu så får det bli såhär, jäklar va fint att ha honom hemma igen.
