Woawsa. Ibland är familjen bara i total synk, det är inte skitofta, men dom gånger det sker så är det bara så förbannat underbart. Jag har upptäckt att när vi är i fjällvärlden så är vi oftast i total synk, kanske därför vi har upptäckt att vi älskar skidlivet? Jag tror vi har olika anledningar till varför vi älskar det: Oscar, vår 13-åring, älskar det för det är här han kan åka så snabbt som möjligt nedför backarna och sträcka ut armarna och låtsas att han flyger. Han sa till mig första gången vi åkte skidor att "det gav honom en frihetskänsla han aldrig känner annars" - jag vet inte om jag ska tolka det som en varningssignal för vanliga livet. Douglas älskar det för att han får vara i naturen. Eller han VILL inte älska det, eftersom han vet att vi vill att han ska älska det. Han sa den här resan helt sponant att "jag älskar det här" sen när han såg hur glad jag blev så ändrade han sig och sa "eller alltså jag älskar det, men jag hatar det också" Mannen - älskar skidåkningen då han slipper leka OCD hemma i huset och dammsuga, plocka undan disken, tvätta, eller rensa en bastu eller ett förråd eller två. Eftersom vi bodde på hotell den här resan så har jag sett hur det nästan har kliat lite i fingrarna på honom, och han började faktiskt tom hjälpa till med städningen av rummet flertalet gånger. Så när jag tänker efter så är det inte alls anledningen till att han älskar att åka till fjällen, att han slipper stöket hemma, han kanske älskar fjällen pga skidåkningen, märkligt. Jag: jag tror jag älskar det för att jag gör samma sak som min familj gjorde när jag var liten och det får mig att känna mig vuxen och föräldrig när upplever samma upplevelse men med vuxna ögon, fattar ni? Jag är min mamma och mina barn är jag, och jag kommer ihåg hur mycket jag njöt av fjällen när jag var liten så jag tänker att HÄR skapar jag minnen för barnen att ta med sig. Det och lunchölen såklart. Vi bodde på Lofsdalens Fjällhotell i 8 nätter vilket var otroligt härligt, jag menar frukost varje morgon, mysig stämning, härligt mingel med andra frilufsfolk, och fullt med vänner eftersom dom kom upp den 29e för att fira in nyåret. Jag har hundratals härliga minnen från den här resan, men om jag måste lista 3 så är det följande: 1.När Oscar sa till hela familjen "följ mig" när vi hoppat av sittliften och drog med oss in i skogen (note: när någon säger "följ med mig in i skogen" så avväg VEM det är, jag kände att i detta fall var det okej även om jag inte visste vad som väntade mig!) Inne i skogen gick en liten skidväg mellan granar och träd och där vi långsamt och knäpptyst tog oss fram, det enda ljudet som hördes var knarret under våra skidor och våra andetag (och gnället av yngste sonen som fastnade med en skida under en rot eller något) Detta mina vänner är det vackraste jag någonsin upplevt. Det var som att vara omringad av mjukt och overkligt och lugnande och magiskt, som en bra LSD-tripp kan jag tänka mig (egentligen svårt att uttala mig i den frågan, den enda erfarenheten jag har av LSD är av en gammal pojkvän som tog det och beskrev det sen att alla markplattor på en t-baneperrong fick fötter och började jaga honom...det var alltså en motsvarande känsla jag försöker beskriva ovan) Vid flera tillfällen stannade jag upp, kisade mot solen och försökte ta in allt det vackra som omslöt mig. När jag dör, då vill jag mötas av detta, minus kylan. När vi sen kom ut ur skogen så hamnade vi i en backe som inte var öppen, bummer kan en tänka, men nej, ni förstår att vi hade sån tur att vi hamnade i en backe som för stunden pistades. Vi gled i nypistad snö bakom pistmaskinen och förstörde absolut all det nypistade och gjorde säkert pistmännen svinförbannade, men det var så underbart och så värt allt pisthat i världen. Visa detta inlägg på Instagram Ett inlägg delat av Jessica Lasses (@jessicalasses) 2. På nyårsdagen hade vi via hotellet bokat "bastu och bäckbad". "Det kan vara skönt och renande dagen efter en fest" sa hotellet och vi frågade barnen om dom ville följa med, överraskande nog sa dom ja och vi tog oss mot detta okända som vi hade framför oss. Jag menar exakt HUR mysigt kan det egentligen vara att bada i en bäck och sen gå in i en bastu (nu talar en person som egentligen inte är ett överdrivet megafan av att vare sig bada kallt eller basta varmt) Jag måste säga att detta var en av livets mest underbara upplevelser. Det är otroligt svårt att fånga på bild exakt hur magiskt det var, men tänk er LSD-trippen igen minus markstenarna och vänd den till något overkligt underbart. Vi kom dit vid 14.30, precis när solens sista strålar liksom silas in mellan dom snötyngda granarna och allt du hör är tystnad och ljudet av en liten bäck som porlar mellan snön och bastun som knäpper. Runt bastun och bäcken hänger lyktor med levande ljus och några sittplatser med fällar. Du byter om utomhus och kliver sen in i bastun för att sedan kliva ner i bäcken och rena din själ, för det var typ så det kändes. Hade ett litet rå eller en vätte tittat fram bakom ett träd under mitt bad så hade jag absolut inte blivit förvånad. Alla i familjen badade, om en snabbt, men flera gånger. Och när vi gick därifrån så sa vi inte ett ljud till varandra, för det behövdes inte. Vi hade precis delat något magiskt som jag i min tur försöker dela med mig av till er. Visa detta inlägg på Instagram Ett inlägg delat av Jessica Lasses (@jessicalasses) 3: Den tredje upplevelsen jag tar med mig är kanske inte en positiv sådan, men en både lärorik och underhållande. Nyårsnatten! Inte själva nyårsnatten i sig, utan mer vad som hände. Nu vill jag tillägga att vi hade fest med barnen och dom rände omkring på hotellet, så alkoholkonsumtionen var inte så pass hög att vi inte hade koll på barnen så att säga (och inte heller så att barnen inte kände igen oss...ni fattar, det var städat) Med det sagt så var vi i rätt bra skick när vi gick och la oss 01.30 på nyårsnatten. Iom att det var nyårsfest på hotellet så var det ett starkt gäng människor (alla typ under 35 och barnfria/lösa) som festade vidare. Vi somnade in till ett vaggande "dunk dunk dunk" (som inte var grannarna som idkade älskog utan musiken från festen) och vaknade till ett alarmerande tjut (vill tillägga att det heller inte var från grannrummet) utan från brandvarnaren i taket. Det roliga i detta är hur vi agerar olika i en sån här situation. Våra vänner Chris och Elina som var på plats, där Chris är lärare, agerade så att Chris tvingade Elina att klä på sig lika snabbt som han själv, han kollade säkert uppsamlingsplatsen som hotellet har för dessa situationer (eller så hade han säkert gjort det tidigare.....önskar SÅ att jag var lärare) och därefter kollade dom läget. Vi i vår tur ställde ett bord under brandvarnaren för att försöka skruva bort den och tysta ljudet så att barnen inte skulle vakna (?) sen började vi whatsappa med Calle och Malin som bodde i något rum bort för att höra vad deras plan var. Jag stoppade ut huvudet genom dörren ut i korridoren för att speja efter brandrök och möttes av en pappa och en son som var på väg in i sitt hotellrum i lugn och harmonisk takt. Först när brandkåren kom med blåljus (minus sirerener) klädde jag på mig och gick ner i hotell lobbyn (som även är bar och restauran och för kvällen disco) för att kolla läget. Möttes av en brandman och en kille från baren som informerade oss att allt är lugnt, vi kan gå och lägga oss igen, ingen fara för att brinna inne mao. Jag har inga bilder från denna händelse men kan bjuda på bilder från resten av veckan med magiska människor. Okej, tack, måste dra och laga middag, dammsuga & städa (Marcus) och leka vardag igen.
